Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svenska Missionsförbundets mission i Kongo före 1886, av K. J. Pettersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
121
återlämna den lånta båten och sedan hjälpa till med ängbåtsbyg-
get. Jag grep mig på allvar an med stationsbygget, varuti jag
dock hindrades mycket av nyfikna hövdingar och deras folk,
som kommo i stora skaror för att se den nye vite mannen. Jag
fann dem snart vara mera näsvisa och stolta än folket i Nedre
Kongo. De voro för övrigt fullständigt av samma slag som det
folk vi gjort bekantskap med på resan upp.
Mitt namn funno de för svårt att uttala. De fingo dock
hjälp av Vangelles soldater, bland vilka några hört engelska så
mycket, att de förstodo, att Vangelle och jag samtalade på detta
språk. De kallade mig därför ”Engeleso”. Och det togo infö-
dingarne sig också till att göra, så att jag fick heta ”Engeleso.”
Infödingarne voro alltid beväpnade, både hemma och borta. Detta
var fallet med män, kvinnor och barn. De visade sig även
mycket angelägna att få reda på, huru många och hurudana va-
pen jag hade samt huru jag kunde använda dem.
I allmänhet förhöllo de sig vänligt. Jag kunde få både män
och kvinnor att arbeta. Männen täckte tak, och kvinnorna buro
jord. Rörligt och krigiskt var det dock runt omkring. Löjtnant
Vangelle hade fått befordran till en högre post, och hans efter-
trädare blev sjuk och låg länge samt dog slutligen. Jag måste
då även ha omsorg om honom och hans folk och soldater.
Detta var ganska bekymmersamt. Därtill började det bli oroligt
bland folket. Några hövdingar tyckte tiden vara inne att för-
söka göra ett större kap. Rykten voro också ofta i omlopp, att
de skulle komma och överfalla oss. Som de emellertid fruktade
mina gevär och även visste, att jag hade stort inflytande över
soldaterna, så ansågo de sin enda förhoppning ligga däri att nå-
gon natt kunna överrumpla mig. Jag å min sida hade blivit sär-
skilt förtrolig med ett par hövdingar, som jag då och då i hem-
lighet gav små presenter. Därför kommo de alltid och varskodde
mig, då någon fara var å färde. Soldater hade jag alltid på vakt
men var ock själv vaksam och hade alltid ett ljus brinnande på
nätterna samt gjorde då och då en tur ut och såg om vakterna.
Försök till dylika nattliga överfall upprepades mycket ofta, ibland
flera gånger i veckan, men till mina vänners heder blev det all-
tid samma resultat. Det var alldeles säkert på gudomlig ingivelse,
som dessa vänner kommo mig till hjälp, även om presenterna
också något bidrogo därtill.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
