Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svenska Missionsförbundets mission i Kongo före 1886, av K. J. Pettersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122
En dag, då jag satt vid mitt middagsbord, kom oförmodat
en skara från en avlägsen by anstormande och avfyrade hundra-
tals skott mot mitt hus, så att stenarna, varmed deras flintlåsge-
vär voro laddade, veno och smattrade omkring huset. Mina män
hade redan flytt in i huset. De voro tillsagda att göra detta, när
fara var å färde. Sedan bombarderingen pågått en stund, gick
jag ut för att se, vad som vore att göra. Men så snart jag vi-
sade mig med mitt välkända jaktgevär, grepos fienderna av en
sådan förskräckelse, att de flydde hals över huvud inåt skogen.
Soldaterna kommo nu också med andan i halsen och ville för-
följa dem. Men de fingo befallning att återvända till sina arbeten.
Infödingarna hade flytt och hade icke stannat, förrän de återkom-
mit till sin by, där de berättade om den fasa, som grep dem, då
de fingo se ”Engeleso” med den förfärliga bössan. Den under-
bara bössan med 16 skott uti och skjutskickligheten, som jag visat
vid jakt, samt den omständigheten, att jag aldrig tycktes sova, voro
problem, som infödingarna icke kunde lösa. De brukade ibland
fråga mina män i förtroende, om jag aldrig sov eller när jag sov.
Männen svarade, att deras vite hövding nog sov, men att han
på samma gång var så vaken, när han sov, att ingen kunde över-
rumpla honom. ”Vi förstå det icke”, sade de, ”men vi tro, att han
har andar, som alltid väcka honom i god tid.” Dagen efter över-
fallet kommo hövdingarna från den fientliga byn med presenter och
sade, att de av oförstånd sökt att anfalla mig, men nu både de
om tillgift för sitt tilltag och ville vara vänner liksom de andra
hövdingarna. De försäkrade, att de menade allvar, föllo på
knä och togo av stoftet under mina fötter och slickade i sig. På
så sätt gjorde de sin ed. Jag hade sett det några gånger förut,
annars hade jag blivit mycket förlägen. Från den dagen voro
de andra människor och visade sig såsom verkliga vänner. Från
deras byar fingo vi också de första skolgossarna, när vi blevo
i ordning att taga emot sådana.
Det var ett underligt liv jag förde denna tid. Det var
verklighetsromantik. Faror och äventyr voro så vanliga, att jag
blev så förhärdad däremot, att jag sällan kände mig bekymrad
eller nedstämd. Det myckna nattvaket var mest prövande. Trots
detta oroliga och rörliga liv pågick arbetet med stationens upp-
byggande ganska raskt. Att lära språket gick också jämförelsevis
lätt, emedan jag var tvungen att röra mig bland folket dagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
