Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kibunzi, av S. A. Flodén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
148
samma år fingo vi dyrt plikta för att vi lämnat Kibunzi.
En dag, under det gräseldarna gingo fram, fördes ett brinnande
råttbo av en virvelvind och kastades upp på kyrktaket, som strax
fattade eld. Innan infödingarna, som förlorat fattningen, kommo
sig för en smula, var kyrkan med lampor och skolmaterial ned-
bränd. Och icke nog därmed utan även medicinhuset, som stod
nära intill kyrkan, förstördes i branden med nästan hela medicin-
förrådet.
De kristna vid Kibunzi blefvo utom sig av sorg. De hade
bönemöte, gräto och bådo. Jag fick ett brev, i vilket de bådo om
förbarmande, om tålamod och hjälp. De skulle villigt göra, vad
vi önskade, blott de icke bleve lämnade åt sig själva i sorgen.
Karlen, som tänt eld på gräset, sprang sin väg och var borta i
flera dagar.
Jag skrev till dem, att det var en svår prövning för oss
och dem, men att de nu hade att visa sin kärlek till Herren och
hans hus. De skulle hugga virke, såga plank och bräder o. s. v.,
och vi skulle komma och hjälpa dem. Då brevet kom till
Kibunzi, samlades alla de troende för att höra svaret. När läraren,
Kiasungwa, läst det, utbrusto de i glädje: "Tack, gode Gud, nu
vilja vi göra, vad fader Flodén sagt, och ingen må saknas i
arbetet.”
Efter tre veckor var det erforderliga virket samlat, och efter
ytterligare tre veckor var kyrkan färdig, bättre än förut.
Hedningarna hade hånat de kristna och glatt sig åt, att de
skulle få ha sina möten under mangosträden i regntiden. Men
de kristna arbetade och bådo dagligen Gud avhålla regnet, tills
huset var färdigt. Då vi gingo ned ifrån kyrktaket sista kväl-
len, började åskan mullra och ett milt regn falla. Då utbrusto de
troende under hänförelse: ”Sannerligen, en underbar Gud! Det
är just, vad vi bett honom om.”
Den aftonen skall jag aldrig glömma. Man blåste i trum-
peter och höjde glädjerop till Gud. Kvinnorna ställde sig med
ryggen mot kyrkväggen, slogo sig för munnen och ropade, som
de bruka göra i glädjerus. Sedan det var mörkt, hörde jag ljud
i kyrkan. Jag gick dit och fann tre kvinnor ligga på sina knän,
tackande och lovande Gud.
Många och brinnande voro de böner, som denna afton på
mötet uppsändes till honom, som från sin himmel skådar ner till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
