Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kingoyi, av P. O. Wirén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VTT
i det att under regntiden något tegel slogs samt virke sågades
i skogen. Huset skulle byggas följande torrtid. Bröderna Joh-
nell, Markus och Grahn strävade med detta stora företag. Det
var stort, då man betänker, vilka resurser, som voro tillgängliga.
Alla de svarta medhjälparne voro ju fullkomligt ovana vid dylikt
arbete. Man hann dock med största nöd få huset under tak,
innan regntiden åter inbröt. Under följande torrtid byggde Mar-
kus och Walder det rymliga skolhuset. Miss Kohm, skicklig
som lärarinna, hade under dessa två år kommit ganska långt
med en ordnad stationsskola, vilken hölls i ett av förrådsrummen.
Det var rent av hänförande för mig och min hustru, som
varit vid Kingoyi under ”armodets” dagar, att åter komma dit
efter över två års bortovaro och se, huru allt förändrats. Vi
möttes nu av en stor skara klädda och rena skolgossar. Och
vad mera var, det hade uppstått en församling på ett 40-tal med-
lemmar. Vi fingo nu stiga in i stora, trevliga rum i andra vå-
ningen av det präktiga boningshuset och vid måltiderna gå ned
i en rymlig matsal för att spisa. Ett stort kök med skafferi
och ännu ett rum fanns i nedre våningen. Allt var storartat
mot förr. Vi kände oss överlyckliga att åter vara på Kingoyi.
Vårt hopp och vår bön var, att vi skulle få vara till mycken
välsignelse och få föra arbetet framåt, såsom det gått framåt
under vår bortovaro.
Alla dagar skulle dock ej bli glädjedagar. Man fick
gråta ibland, då hedendomens vidskepelse och styggelse lade
sig hindrande i vägen. Ofta var det bekymmersamt. Det kom
en tid, då människorna dogo ganska mycket. Och då var
det naturligt för de svarte, på grund av deras vidskepelse,
att tro, att de vita ”åto” dem. Fördenskull sågo de oss med
ovilja. Då vi i en by öppnade sångboken för att sjunga en
sång, bådo de oss lägga ihop den. — "Det är i dessa böcker
ni fångar våra bilder, och så sänder ni hem dem till edert land,
och följden blir, att vi dö”, sade de. Ofta mötte de oss med
sina bössor, då vi besökte byarna, och hotelser voro vanliga.
Våra skolor och den lilla församlingen blev uteslutande vårt
arbetsfält under denna tid. Nog var det skönt att få arbeta bland
skolbarn och församlingsmedlemmar, men vi ville även nå dem,
som sutto utomkring. Där tycktes dock vägen bli mer och mer
stängd. Det såg mörkt ut, och vi suckade: "Herre hjäip"”.
12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
