Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Flickbarnhemmet vid Diadia, av S. A. Flodén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
310
de svarte är ett säkert bevis på mera förtrolig vänskap. Sådant
måste i varje särskilt fall medgivas av föreståndarinnan. Manliga
personer hade icke heller tillträde till flickhemmet eller dess kok-
hus utan särskild tillåtelse, och gossarna tillätos icke att leka på flic-
kornas gårdsplan, utan att någon av missionärerna var med dem.
Flickorna fingo icke ingå bekantskap i äktenskapligt syfte,
förrän de samrått med stationsföreståndaren, som bar ansvaret så-
som förmyndare och fosterfader. Vid ingående av äktenskap måste
den blivande maken finna sig uti att skriva inbördes testamente,
i vilket stadgades, att den efterlevande makan eller maken och
barnen skulle ärva kvarlåtenskapen. Detta är annars icke fallet
bland de svarte.
De erfarenheter, vi gjorde under hemmets tillvaro, voro,
frånsett det myckna arbetet, bekymren och ansvaret, endast
glädjande. Man såg skillnaden mellan hemmets flickor och kvin-
norna i byarna så stor, att man rent av glömde alla besvärlighe-
ter med dem. Var fann man ett sådant uppträdande bland kvin-
nor ute i byarna, ett sådant mått av kunskap i praktiskt och teo-
retiskt avseende? Ingenstädes. Bland våra flickor funnos sådana,
som själva undervisade i morgonskolan för män och kvinnor och
i klasser i vardagsskolan, ofta bättre än till och med många av
våra utexaminerade lärare. Såsom tjänare voro flickorna bättre
än gossarna. Några voro ock längre tider behjälpliga vid sjuk-
vården, och även härutinnnan skötte de sig berömligt.
Flickhemmet med dess väl klädda, rena och bildade skydds-
lingar var en glädje för oss själva och en ära för vår mission, dels
därigenom, att det var det enda i sitt slag i Kongo, och dels där-
igenom,. att vi verkligen vunno ett gott resultat på den jämfö-
relsevis korta tid, som hemmet ägde bestånd.
Vi kunna icke annat än beklaga, att hemmet måste upplösas.
Vi skulle annars genom detsamma mycket ha bidragit till att höja
kongokvinnan från hennes låga ställning, och vi skulle från detta
hem fått lärarinnor och andra kvinnliga missionsarbetare, genom
vilka vi hade kunnat nå mål, som vi annars näppeligen vinna.
Vi ha sett andra missionssällskap utefter afrikanska kusten
efter 60 års missionsverksamhet nödgas börja med dylika hem
— och vi måste upplösa vårt!
Men — vad var att göra? Sovsjukan härjade så våldsamt
vid Diadia och i flickhemmet, att om deras liv skulle sparas,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
