Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mellan liv och död, av Aug. Jansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
371
kämpa till det yttersta mot döden. Holm var nu viljelös. Vi
lade honom åter i ett bad, och temperaturen gick då ned till 37.7”.
Nu var han så svag, att han på tre timmar ej rörde sig det
minsta. Ögonen hade mist sin glans, och vi väntade att få se
dödsarbetet börja. Broder Lundahl hade kommit oss till hjälp
från Nganda. Han vakade nu en stund, så att vi skulle få vila.
Efter tre timmar kom Lundahl till oss med den glada under-
rättelsen, att den sjuke kommit till sans; livets glans hade åter-
vänt i hans ögon, och han hade begärt att få dricka. Tempera-
turen hade ej stigit något nämnvärt. Den steg visserligen sedan
sakta till 39 grader men vände där och sjönk så småningom. Vår
broder tillfrisknade, och livet behöll efter en hård kamp segern.
Regntiden åren 1898—1899 var för kongomissionen en
prövande tid. Gång efter annan nådde oss budskap om
sjukdom och död. Jag vistades på Diadia, och där låg vid
ett tillfälle fru Matilda Flodén illa sjuk i hämaturisk feber. En
dag kommo två bud, som förtäljde om bröderna Brinks och
Johanssons död. Endast några dagar till, och så stodo vi vid
fru Flodéns dödsbädd och sågo hennes ande flytta från stofthyddan.
Ilbud sändes för att tillkännagiva sorgebudskapet för kamraterna
på de andra stationerna. Döden syntes oss så mörk, så stark.
Klockan två på natten, tropikernas mörka natt, då syrsor,
ödlor och nattfåglar läto höra sina genomträngande läten och
den fuktigt kyliga nattvinden svepte fram över nejden, gick jag
ut för att göra en likkista, en sista tjänst, åt vår avhållna syster.
Det svagt flämtande lyktskenet förmådde på några få fots om-
krets sparsamt upplysa platsen, en bjärt bild av mitt inre, där
dystra tankar och känslor hade herraväldet, tankar på mörker och
död. "Löftenas stjärnor, de glimma så matta, då vägen bland
tvivel och prövningar går”. Döden tycktes ha övertaget. Men
dagen grydde även efter denna dystra natt. En inföding
kom och frågade så bevekande: "Fader, icke tänken I väl lämna
oss åt oss själva att förgås i detta dödens land?” Jag vaknade
upp ur mitt dvallika tillstånd. Tanken fick rätt riktning, och
jag svarade: "Nej, vi vilja kämpa ännu en tid mot mörker, synd
och död för att visa några själar till liv och ljus i Kristus.”
Vi samlades vid graven. Tårar flöto och snyftningar hör-
des från både vita och svarta. Frågan "varför skulle hon dö?”
framställdes. Vi förmådde ej svara. Vi visste det icke. Någon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
