Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte I. Januari 1886 - Ola Hansson och Esselde, En studenthistoria för föräldrar, bedömd af ung och gammal. Erik Grane af Gustaf af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
II
och på hvad sätt visar han sig >stå inne för sin nya lifsåskådning
med sin karaktär»? Läsaren får se mycket litet af den förra och
nästan ingenting alls af den senare.
Hans förhållande till studentlifvet kunna vi här ej följa; vi
påpeka blott såsom oädelt förf:ns sätt att i berättelsen införa verkliga
nu lefvande personer under vanställande förklädnad, samt erinra om
huru hans fullkomliga frånvaro af tolerans gent emot andras åsigter
gifver mycket litet hopp om att tonen och andan i studentlifvet skulle
vinna något på, om det s. k. frisinnade partiet en gång komme till
makten.
För öfrigt är det oförnekligt, att förf:n, omedvetet så väl som
medvetet, gifvit ett ytterst sorgligt begrepp om studentlifvet. Läser
man hans bok i bredd med en äldre skildring af Upsalalifvet: »En
man öfver bord», och lägger man härtill vissa bedröfliga händelser
för dagen, så gripes man af ångest, och kan ej värja sig för den
påträngande öfvertygelsen, att »there is something rotten!»
Men å andra sidan veta vi lyckligtvis, att ej hela det samfund,
som fordom hedrats med namnet »den eviga ungdomen», anstuckits
af branden, att vid sidan af de urartade och förskämda elementen
går en djup, mäktig ström af allvarligt arbete, ädel sträfvan och
ungdomsfrisk hänförelse för lifvets högre mål. Vi veta ock, att bakom
de fega halfidioter, som Erik Grane ställer som representanter för den
kristliga studenten, står mången ädel yngling med brinnande
gudsfruktan och sjelfständigt åskådningssätt. Vi veta slutligen, att bland
ungdomens lärare finnas ädla, frisinnade män, hvilka icke ens inför
studentlifvets sorgligaste företeelser kunna förmås att uppgifva sin
tro på ungdomen och dess förmåga af sjelftipprättelse.
Hvarför har då Erik Grane ej haft öga för dessa sidor af
Upsalalifvet:
»Fi äro icke normala», låter förf:n Granes vän säga, och det är
kanske bokens sannaste ord. på samma gång som det ger svaret på
vår fråga.
Men hvar söker förf:n bot för denna brist? Jo, han låter sin
hjelte plötsligt öfvergifva Upsala för att rädda sin personlighet,
hvilken senare han lika plötsligt återfinner på ett brukskontor i
landsorten och ytterligare försäkrar genom frieri och förlofning med en
ung flicka i grannskapet.
Efter den första kärleksförklaringen vill Erik Grane bekänna för
den han älskar sina förvillelser i sedligt afseende, men hon slår bort
de allvarliga orden med en skämtsam förklaring, att alla karlar äro
likadana och att hon icke ämnar vara svartsjuk på det förflutna, utan
älskar honom sådan han är.
Lägger man härtill brefvet, hvari den unga frun uttrycker sin
sympati för Strindbergs »Giftas», så frågar man sig om Erik Granes
giftermål verkligen i någon väsentlig mån skiljer sig från hans
föregående lösliga förbindelser, om hans hustru skall kunna fylla krafvet
på en äkta moderskärlek ens tillnärmelsevis så väl som hans egen
fromma moder, eller om han sjelf har en renare natur att ge sina
barn i arf, än den han en gång ärft?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
