Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte II. Februari 1886 - Ellen Fries, En sjelfbiografi från sextonhundratalet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
35
Men den gode Gud, som alltid har haft annat i sinnet med mig,
arma barn, och låtit mig förnimma, att han allena vill råda och göra
hvad honom täckes, antingen det är oss ledt eller ljuft, allt så
handlade han ock denna gången med mig. När min far var bortdragen,
begynte min mor till att ga uppe, och drömde hon en natt, huru min
h. far var slagen, och hon blef så förskräckt deraf, att hon i sömnen
oförvarandes ref upp fresman (blodböld), så att den gick hål.–-Hon
måste så sätta sitt lif till i sina bästa och unga år, ty hon var ännu ej mer
än på sitt 22. år, och har hon alltid i sin sjukdom önskat och bedit,
att om det icke varit Gud emot, hon måtte få lefva ännu en tid, att
hon finge föda sina barn upp i gudsfruktan.
Hon lät barnjungfrun svära en dyr ed på sin själs salighet att noga vårda
barnen, och utandades sedan sin sista suck.
Så voro mina goda och glada dagar borta.–Jag har sedan måst
försöka och utstå så mången ond och hjertelig härd dag och stund
och så mycken vedervärdighet, att hon inte står till att beskrifva, och
somligt törs jag icke heller bekänna efter det hände mig både af den
ena och andra, och allt var mig emot.
Modrens lik sattes nu ned i Jakobs kyrka i Stettin och stod der i r3/4 år.
Fadren var hos kungen, men satte en »finsk af adel», på hvilken han litade,
alt hafva vård om barnen och vara deras hofmästare.
Men huru han aktade på oss det vet Gud allena, som allt vet
och han, som en gång skall svara derför, men min piga och amma
aktade han med all flit på, så att det väl inom kort tid syntes rätt
grant efter hans uppvaktning och, i en summa till att säga, på båda
våra pigor. Han och de aktade så flitigt på hvarandra, att ingen
aktade på oss barn, utan de läto oss både förhungra och försmäkta
och aktade min piga då intet mera sin ed, som hon så högt svor
min s. f, mor, utan höll sin lofven, som hunden håller fastan. Hon
handlade så mot mig, som hon ock efter sin egen önskan fick lön
af Gud för här i verlden, och nu är hon der hon skall svara derför,
om hon har gjort illa eller väl.–Tjenarne voro ute hela dagen och
låste igen om oss, och amman slog i för mig för hela dagen, att jag, som
kunde gä, drack mången gång spisöl, så att jag hade nära spruckit.
Mången dag fingo vi icke en bit mat förrän sent om aftonen;–vete Gud
hvad de då slarfvade uti oss, som de ej ville hafva. Vi måste så låta oss
nöja dermed, ty mor var borta, som skulle se efter det. Derför foro vi
inte mycket väl. utan om nätterna fingo vi ligga och skrika, efter ingen
af dem ville stiga upp.–-När det kom dem i sinnet, att de blefvo
onda, tordes de väl slå oss med ris, så att vi sågo ut som flådda ekorrar
och sade: löp nu och klaga för f. mor ditt förgiftade klåp, ty min f. mor
var mycket grann och rädd om mig. Hon tålde icke, att någon blåste
på mig, men jag fick annat horn att blåsa i, sedan hon var död.j[––
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
