Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte II. Februari 1886 - Ellen Fries, En sjelfbiografi från sextonhundratalet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36
I oktober månad fick drottning Maria veta, att vi voro i Stettin
och foro mycket illa. Så lät Gud lell se, att han drog en faderlig
omvårdnad om mig midt i min högsta och största nöd, och bevekte
drottningen, att hon sände oss en gammal fru, som skulle akta oss
båda, men Gud bättre, hon kom så mycket sent, att min bror var
allaredan så utmattad och förhungrad, att han måtte taga sin död
deraf. Men jag, som allt ondt skall lefva uti till min egen hjertans
sorg och olycka, kunde ock denna gången härda ut med det onda,
så att jag blef vid lif.
En gammal fru skulle nu se om barnen, och del blef något bätlre, men
alla voro rädda för dem till följd af pestsmillan. Deras farbror, Clas Hor» ville
taga dem, men tordes i början ej for sin fru. Ebba Leijonhufvud*), som var
rädd för smittan. Slutligen kommo de dock till fru Ebba i Stralsund.
Midt i oktober kommo vi till henne, och voro vi båda då så
utsvultna och illa medfarna, att det var föga lif i oss, utan vi sågo
ut som bara bittra döden. Da tordes iugen gifva oss så mycket mat,
som vi ville äta, utan måste mäta åt oss maten, ty vi voro som de
uthungrade stöfvarena, som inte veta magehof. De voro rädda, att
0111 vi skulle fått äta, som vi hade velat, att vi då hade ätit vår död,
ty så stod det till med mig. På allt annat lade fru Ebba oss i en
kammare, der alla fönstren voro sönder, och när det snöade, så låg
det stora snödrifvor i kammaren, och ingenstädes fans, der vi kunde
göra upp eld.
Efter min lille bror var så mycket liten och illa medfaren, kunde
han intet stå ut med den stora kölden, som vi voro uti, utan måste
så dö, när han hade varit 14 dagar hos fru Ebba, men jag, arma
och elända barn, som är född till mycken sorg och hjertans
vedervärdighet, fick allena behålla lifvet efter både min kära mor och ende
bror. Sedan begynte jag till att komma mig före, den ena dagen
mer än den andra, att jag blef folkelik igen och måste så lära 111ig
gå på nytt. Jag blef sedan hos fru Ebba mången en dag, och var
jag hos henne i två år och stod der ut mången sur och hjertans
bitter hård stund och dag, och mycket ondt. Jag kan så icke klaga mig,
ty mor var då död för mig, och far och alla andra mina så långt
borta, och ingen annan var, som kunde taga mig till sig, utan min
mycket hårda farbrors hustru, fru Ebba. Men i mill stora hjertans
sorg och olycka, så unnade Gud 111ig min ende käre farbror, herr Clas
Horn, hvilken 111ig så högt älskade, som jag hade varit hans eget
*) Denna fru, som äfven i samtida brefvexlingar framställes såsom bister
och hård, men för sin rikedoms skull krusades af alla, var född 1595, doller af
riksrådet Mauritz Leijonhufvud (Lewenhaupt), gift 1. gången med grefve Svante
Sture. Ligger begrafven i Stui^egrafven i Upsala Domkyrka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
