Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte II. Februari 1886 - Ellen Fries, En sjelfbiografi från sextonhundratalet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38
det herme mycket ondt, och hon förhindrade mången gång, att fru
Ebba icke fick ga så at mig, som hon sjelf ville, så länge vi voro
vid hofvet.
Drottningen var mycket kär åt mig både för min h. fars och
min f. mors skull, hvilka hon höll mycket af, och satt jag hela dagen
igenom inne hos drottningen i hennes kammare, och lekte hon med mig.
Alltid hade jag något att säga, ty jag var mycket glad. Sade jag
alltid, huru illa de gingo åt mig, det hon mycket ynkade mig och sade
alltid, »att det är en stor ynka med detta barnet, som är af sådana
förnäma, redliga och fromma föräldrar och skall blifva så illa
medfaren, att om hennes mor hade kunnat tänka, att hennes Agnethin
skulle slita så ondt, den hon var så rädd om och hjertelig kär åt, så
tror jag aldrig, att hon hade gerna dött.» Alla undrade, att jag ändå
kunde vara glad med det myckna onda, och alla beklagade mig för
min stora olyckas skull och många med tårar, — — — att jag i
min späda barndom skulle stå så mycket ondt ut, ehuruväl, som bättre
var, jag på den tiden icke sjelf förstod den stora eländighet jag var
uti, utan menade, att det skulle så vara. Min faster Kirstin Horn *)
var mig både för far och mor; och vi voro allt stadigt i hofvet hos
drottningen. Herre Gud hjelpe mig min tunga verld väl igenom gå!
Samma året om sommaren blef min onda och elaka piga död, ty
hon var med barn, och kom nu hennes tid, att hon skulle omkull,
och hon svor alltid, att hon icke var så, utan önskade, om hon var
så, att det måtte vara en liten fånen hon gick med. Men när hon
inte längre kunde dölja, tog hon merkurium in och förgjorde både
barnet och sig. — — -— Kom min faster Kirstin in till henne och
hade mig i handen, och, när hon fick se mig begynte tårarne till att
gå henne i ögonen, och hon sade: »Kära Jungfru Kirstin, låt icke
den der flickan komma för mina ögon, hon plågar mig så. Hennes
mor har sä högt befalt mig henne på min själ, så Gud nåde mig för
den flickan.» Då sade faster Kirstin at henne: »I hafven illa hållit
ord, kära Ingri, men bekänn, om I ären med barn och hvem som är
far der åt?» Hon svor och bad, att den elake skulle taga bort både henne
och barn, om hon så var, och med den bönen gaf hon upp sin
anda.–-Så fick hon betalning af Gud efter sin egen önskan,
som hon har farit med och skall nu dvrt nog svara för, huru hon
har handlat både mot mig och sig sjelf. Då slapp jag en stor plåga.
Anno 1633 i juli återvände Agneta i sällskap med fru Ebba på skeppet
Falken till Sverige, hvarest de gingo i land i Kalmar. På samma skepp
hemfördes hennes mors, brors och farbrors lik.
*) Antagligen Agnetas fars kusin, f. 1604, gift 1) med Torsten Stålhandske,
2) med Jöns Kurck.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
