- Project Runeberg -  Dagny / 1886 /
73

(1886-1913)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte III. Mars 1886 - Ellen Fries, En sjelfbiografi från sextonhundratalet (forts.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

73

sade, att hon var så bitterligt ond, att hennes make inte fans, och att Agneta
var så oaktsam, alt hon tappade bort hvad hon fick, men Agneta mente, att
•■det var ondt till att tappa bort», ty hon fick aldrig något af styfmodern, inte
något »så stort till linklär, som slick i mitt öga». Agneta beklagade, att hon
varit en sådan narr, att hon ej tagit mer, när hon kunde få något, ty nu voro
alla »de elaka klutarne» utslitna, sa att hon såg ut som »den fattige skffkeluh».
Styfmodern beklagade sig öfver Agneta för alla och äfven för fru Karin.

En dag, när jag kora till moster Karin, begynte hon om
morgonen till att banna mig intill aftonen. Hon for så ut mot mig, att
jag icke skulle vara vatten värd, och kallade mig alla de onda namn,
som hon viste, och sade till mig: ett sådant ettert ondt as och
af-skrap, som du dä är, du vore icke värd till att lefva sedan till
att vara född af sådana dygdiga och fromma föräldrar, som dina
voro. När det blir folk af dig ditt slöke1), så bli mina gamla
skor nya. Hon sade, att jag aldrig vore värd den styfmor, som jag
hade, utan jag skulle hafva en som flådde mig hvar dag, som fru
Ebba gjorde, när jag var hos henne. Mycket annat sade hon at
mig, det mig bet så hårdt i mitt hjerta, att det har mest brustit.
Ehvad hon sade, så kunde hon inte banna mig såvida, att jag
svarade henne ett ord på allt hvad hon sade åt mig — utan jag teg
och grät, att jag har måst blifva dervid och bad Gud så innerligen
i mitt hjerta, att Han då en gång ville se på min stora jemmer och
eläudhet och göra derpå en ända, på hvad sätt Honom täcktes.–

När jag inte svarade, så hade hon inte mera till att säga, och
så måste hon om aftonen vända igen. När hon hade lyktat sin
näsa för mig, steg jag upp och böd henne fara väl och tackade
henne för god välplägning, som jag hade fatt hos henne. Jag
tänkte i mitt sinne, visst skall det både regna och snöga förrän jag
kommer igen, det jag ock höll ord, ty jag gick icke dit mera, ehuru
väl vi lågo i en byggning. När jag kom hem, så var det inte bättre
för mig der, men så brukade hon inte heller mun på mig utan satt
och förtalte både mig och allt mitt möderne — — och har jag
mycket hellre sett, att jag hade suttit midt på Vettern på isen.
— — Sa var det inte nog med detta larmet för mig, utan Gud
skulle sända mig ända en större plåga eller hvem det var, som sände
mig den elake Erik Sparre * på halsen. — — Jag ville ingalunda
hafva honom, och var han mig så mycket emot, att jag hellre säg
skam än honom; var den menniskan mig till så stort besvär, att jag

* Erik Sparre Larson f. 1624, Kammarjunkare, slutligen president i Åbo
Hofrätt. † 1673.

1 ett bref fr. Erik Oxenstierna till Agneta, dat. Reval den 20 dec. 1646,
(Eriksbergs Arkiv) kallar Erik honom >den lesbite Sparre» och frågar, om
Agnetina är allt jemt lika missnöjd med gubben sin. I samma bref klagar han öfver,
att ej Agneta eller hennes vänner skrifver till honom, men jag vet väl, tillägger
han, »att lättjan är den planet, som regerar i Eder jungfrukammare-».

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 11:50:17 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dagny/1886/0089.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free