Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte III. Mars 1886 - Ellen Fries, En sjelfbiografi från sextonhundratalet (forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
;6
Det förtröt mig så, att jag har mest spruckit, ty jag må bekänna, jag
var en jungfru, som var temligen stor i mitt sinne och dyr på mina
varor, att den som ville hafva dem, han skulle inte lata göra narr af
sig. — — — Och i samma stunden kom han och bjöd mig i dans,
och jag ville inte gå med honom utan bad skam gå ined honom,
när han så låter göra narr af sig, ty jag var icke sinnad till att gä med
en töcken som han var. Derpå svarade han: Jag tänker I är galen,
och jag svarade: det är en af oss båda, men gör Er ingen sorg, I ska
aldrig få den sorgen till att hålla den galna. Kom så en annan, den
jag strax gick med, men jag tänkte: äter han detta i sig, så äter
han väl upp mer.–-Drottningen frågade honom: kunnen 1
lida, att en annan dansar med Er fästmö, och med Er vill hon icke
dansa? Han gick till min styfmor och frågade henne, om jag var
klok i afton eller hurudan jag var. När vi drogo hem om natten,
begynte min styfmor till att berömma den andra, som jag dansat med,
locken vacker karl det var, men jag märkte strax oråd, ty jag var
»lem för klok, så de kunde ej lura ut mig, titan hvad jag tänkte, sä
teg jag med. Men det gick allt ut på, att de skulle höra, hvad jag
höll af honom, derföre svarade jag: Sä hvit sate har jag sett förr,
och gått om, utan att se pä den, och inte har jag denna gången talt
sä mycket med honom, att jag om honom kan säga mycket.
Emellertid såg jag inte min fästman. Efter några dagar sade min styfmor:
hvad tyckten I om den I dansaden med på slottet, var han icke en vacker
karl? Jag svarade, ja, k. m. han gick väl till, men hade han varit en
soldat, så vore han väl till mer behag, men efter han inte är det,
aktar jag honom inte, och bon svarade mig: Er fästman är ingen
soldat, och I mån icke tänka till att få taga någon annan än honom.
1 måste slå soldaten ur Ert hufvud, ty det är fåfänga tankar; det blir
intet af. Jag svarade, det har ingen fäst oss båda, och gick ut ifrån
henne. När jag kom ut, sutto pigorna och taltes vid, att min h. f.
skulle till Tyskland till armén, och sade åt mig, att vi få bröllopp,
innan vi draga bort, men jag sade, det skall aldrig ske, utan jag vill
draga med min h. f. och se, hvar jag kan fa mig en braf soldat på
min arm. Då svarade mig en gammal hustru, som var hos min mor:
hvar sedan villen l göra af fästemannen, I hafven härhemma; menen
I, att han så släpper Er? Derpå jag svarade: den ger jag fånen ; haken
hin håle har fäst oss båda, och ar ingen rem så hårdt tillknytt oss
emellan, att jag icke mycket lätt kan lösa upp den. Jag tänker aldrig
taga mig annan man än en soldat. Då sade hon, jag skall klaga
på Er för frun, om I talen tocke der; menen I, att inte alla veta, att
[ gören det för Cruusens skull, och det veten I aldrig går an. Löp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
