Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte III. Mars 1886 - Teatervän, m. fl., Från scenen - I. Hur man gör godt, af A. Ch. Edgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
89
Från scenen.
r.
Hur man gör godt. Skådespel i 4 akter af A. Charl. Edgren.
Du klagar, att jag aldrig skrifvit dig till ett ord om Fru Edgrens
Hur man gör godt», sedan det i höstas blef uppfördt pä Nya Teatern.
Det kommer sig deraf, att stycket för mig är osympatiskt och att jag
ogerna yttrar mig om sådana literära akter, der jag icke kan tycka
helt 0111 något. Redan vid läsningen gjorde det nämda stycket på
mig ett visserligen i flera scener gripande, men dock motbjudande
intryck. Det är utan tvifvel skrifvet med stor talang, men det har
lakuner. hvilka förtaga det djupare intresse, man skulle kunna erfara
vid dess läsning eller åskådande. Kraft och skärpa samt en viss
karrikerande qvickhet äro de förherskande dragen i framställningen,
hvartill kommer en betydande förmåga att utsöndra just det stotf, som
kräfves för att rätt bjert framhålla den åsyftade tendensen samt en
stor konst i stoffets användande. Men hvarje skymt af djupare,
försonande humor saknas. För det sköna har förfm på sin öfverfylda
scen icke en vrå öfrig, för det goda den minsta möjliga. Låt gå!
tänker man: det är väl då det rätta, det sanna, som här skall uppvisas
i hela sin omutliga stränghet.
Ja, låtom oss se till huru dermed förhåller sig. Hela
skådespelet är ett verop öfver den orätt, som tillfogas den fattige af den rike,
arbetaren af arbetsgifvare]!. Det skärande veropet gör i vissa scener
ett skakande intryck; och likväl lemnar det just vär rättkänsla
otill-fredsstäld.
Ar väl förfin sjelf i sin dikt mindre orättvis, mindre fangen i
fördomar, mindre hjertlös mot de varelser hon kallat till lif, än de
damer och herrar ur den fina verlden, hvilka föras fram på scenen
såsom orättvisans representanter? Så spörjer man sig sjelf redan, när
man läst stycket. Och när man sett det frän scenen och går hem,
uppfyld af de stridiga intrycken från en verld, der den oäkta
förnämheten, den öfverförfinade sinligheten och den sjelfviska rikedomen förts
tillsammans med den oförvållade nöden, den af andras skuld
framkallade förnedringen och den kränkta rättsinstinkten, så fortsätter man
och frågar sig: Ar verlden sådan? Sådan den här visar sig? Ar detta
att skildra ur lifvet?» Eller har naturalismen blifvit onatur, realismen
en idealism i svart? — — — Alla dessa frågor, min vän, får du
sjelf besvara enligt din egen uppfattning och erfarenhet af lifvet. —
Huru detta manér att se och skildra förhållanden och menniskor
uteslutande från skuggsidan griper omkring sig till och med bland
dem, som sjelfva fördöma genren, har nyligen visat sig på ett
öfverraskande sätt. Redaktionen af en ny tidning med prononceradt
allvarlig riktning, har nämligen med anledning af Daniel Stens delvis
ytterst klandervärda bok »Sämre folk», framlagt en i sitt slag lika
misstecknad skildring af »våra moderna författarinnor» som Fru
Edgren i sitt drama gifvit af medlemmarne af vår börds- och penning-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
