Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte III. Mars 1886 - Teatervän, m. fl., Från scenen - I. Hur man gör godt, af A. Ch. Edgren - II. Ensam, af Alfhild Agrell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
90
aristokrati, och den skildringen kan i ensidighet och hånfull qvickhet
väl mäta sig med, om ej öfverträffa, hennes.
Jag skickar dig tidningen, och du kan sedan sjelf döma, om jag
har rätt eller orätt då jag påstår, att. lika litet som förf:n till »Hur
man gör godt» kan kännas vid den rätt karrikerade skildringen af
»Våra moderna författarinnors, hvarmed ofvan antydda fromma
pressorgan inledde sin literärkritiska verksamhet, lika litet kan »den stora
verlden» kännas vid den karrikatyr af dess sällskapslif och
familjför-hällanden, som förfin i det ifråga varande stycket ger. Enstaka lyten
och missriktningar, som påträffas å ena eller andra sidan, må med allt
skäl hållas fram till föremål för klander eller åtlöje. Men
framställningar, som förmena sig kunna ådagalägga att hela den rika och
förnäma verldens lif, likasom ä andra sidan hela clet moderna
för-fattarinneskapet är lytt och skeft, de blifva i sin ordning och med
fullt skäl föremål för klander och åtlöje.
Och hvad värre är: »det goda» man velat göra med sådana
framställningar vänder sig till ondt. Det är farligt att göra godt på
b t kostnad af sanningen. må vi derför nöja oss med att göra rätt. Denna
lärdom är den bästa behållning man har af fru E:s drama, och för
den är man villig att förlåta många af dess orättvisor och öfvergrepp
samt till det bästa tyda förf:ns afsigter.
Det faktum, att ett inhemskt drama med modernt
samhällsupplösande tendenser gätt öfver svensk scen, är visserligen egnadt att
ingifva oro; och att det är skrifvet af en qvinlig författare, kan ej
annat än stegra clet sorgliga intrycket åtminstone hos personer, hvilka,
som du och jag, väntat så mycket godt af den nya tidens qvinnor
äfven pä diktens område. Men kanske fä vi ännu hoppas, att »Hur man
gör godt > skrifvits, icke för att tjena klasshatet och våldet, utan för att
varna för de jäsningsämnen, som ömsesidig synd, den rikes så väl
som den fattiges, hopat kring samhällets grundvalar och hvilka hota
med förstörelse allt det bestående. Och i så fall vore ju stycket ett
bättringsrop, väl vardt att behjertas. Hur gerna jag önskar, att den
begåfvade förf:ns närmaste arbeten må visa, att mitt sista antagande
är det rätta, behöfver jag icke säga.
II.
Ensam af Alfhild Agrell.
En högt aktad medarbetare har tillsändt Red:n följande uttalande
om fru Agrells »Ensam». Vi anse oss böra meddela det här såsom
ett uttryck af en del af allmänhetens uppfattning (eller missuppfattning:
af stycket, förbehållande oss att en annan gång få från vår synpunkt
belysa detsamma.
Helt nyligen liar i en af våra dagliga tidningar stått att läsa en uppmaning
från några resande teatervänner — hvilka med stort intresse åskådat fru Agrells
senaste dramatiska arbete »Ensam» jemte «En lektion». — att jemväl få bevista
uppförandet af »Dömd", samma författarinnas, som vi tro, nästföregående
sceniska produkt. Den eller de, som gjort sig till språkrör för denna begäran, hafva
tvifvelsutan derigenom tillmöteskommil mångas önskan. »Dömd» och »Ensam äro
nemligen att betrakta som två facetter på samma diamant, två sidor af samma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
