- Project Runeberg -  Dagny / 1886 /
91

(1886-1913)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte III. Mars 1886 - Teatervän, m. fl., Från scenen - II. Ensam, af Alfhild Agrell

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

9*

sak. Rätl finnes ju i viss mån ä ömse håll, men som ined den äkta stenen: —
allt heror på den synpunkt, hvarifrån den beskådas; der den ene ser ett gnistrande
färgspel, finner den andre blott ett dunkelt glas.

Hvad särskildt beträffar * Ensam, ’hafva de flesta af vara tidningar och
tidskrifter, under den senaste tiden, innehållit ofta ganska utförliga och i det hela
mycket lo fordande referat, och man Lorde derför vaga antaga att styckets innehåll,
de personer, som deri uppträda, de konflikter, som uppstå, och sättet huru dessa
lösas, äro bekanta äfven för denna tidskrifts läsare.

Det problem, som ånyo förelägges åskådaren, rör den ansvarighet, som
åligger föräldrarne i fråga om del utom äktenskapet, eller som del här preciseras:
>utan äktenskap» födda barnet. Problemet är visserligen icke ny 11; särskildl från
Frankrike hafva flera, mer eller mindre djuptänkta, mer eller mindre upprörande
dramatiska alster vädjat till vår medkänsla, och äfven på den nordiska
skådebanan äro hithörande spörsmål icke främmande. Närmast ligger dock, så som nyss
omtalats, sammanställningen af »Ensam» med -»Dömd». Den ena pjesen kompletterar
den andra, eller snarare, den visar oss huru den mångskiftande menniskonaturen
ovilkorligen måste på mer än ett sätt besvara den fråga, samhället ställer till den
ogifta modern: »hvem skall ofifras, du eller barnet?»

Frågan är grym, blifver mången gång i sina konseqvenser grymmare än
medeltidens tortyr och, likasom denna, dess mera så, ju känsligare den organism
är, som underkastas densamma. I »Dömd» vill modern offra aili, underkasta sig
»skammen, förödmjukelsen j all bli »hustru åt en ohederlig man», för att »trasan
af del namn, som skulle skyla skammen, måtte från sonen borttaga
bastardens brännmärke. — l -»Ensam» anser Thora sig deremot lyda ett högre
sedebud, då hon nekar alt genom ett pro forma äktenskap med den numera
enkling blifne mannen tillförsäkra dottern den legitimitet, som’ af en fördomsfull
verdslighet fordras för alt hennes, dotterns, kärleks-idyll må kunna från dröm
blifva verklighet. Många medlidandets tårar hafva egnats både Walborg och
Thora, och mycken och rättvis indignation har drabbat de båda förförarne. Men
har man verkligen alltid tänkt närmare efter hvart denna medkänsla leder och i
hvad mån den är berättigad:

Om Thora Edlins föregående får man ej veta mycket. Utan all vara en
kraftig och begåfvad natur, kan man dock svårligen arbeta sig upp så, som hon
gjort det. De mänga och långa pröfningsåren hafva ju ock verkat uppfostrande
— derom hafva vi ju doktorns vittnesbörd. Så kommer hennes strid med
protokollsekreteraren, och bekännelsen af hennes fall. Med fin takt hålles älskaren,
förföraren, alltid frånvarande, omtalas endast i stycket, och Thoras fel sätles sa
att säga i paritet mot Ekskölds (protokollsekreterarens) af svartsjuk hämdkänsla
dikterade förtegenhet. Förföraren är gift, och Thora hålles i okunnighet derom!
Derpå skulle del alltså hufvudsakligen bero!

Jemförelsen nied »Dömd» må ännu en gång återtagas. Walborg hade en god
uppfostran, hon kunde ju till full belålenhet fylla platsen som lärarinna i en
professors familj; hon hade sin mor i lifvet och tyckes icke hafva varit alldeles
ulan medel till uppehälle, — och dock faller hon, efter en, som det synes, kort
och flyktig bekantskap! — Thora gifver sjelf en förklaring, som dock är temligen
oklar: huru hos henne kropp och själ inte följdes åt, huru hon väckte mannens
hyllning, innan hon förstod hvad den betydde, hur hon blotl väntade på det rika
underbara lifvet, som ej kom; och när det slutligen kom som befrielse, som hon
kallar del, genom kärleken till en elegant, fadd »förförelsevan» man, — då stod
hon försvarslös och hänvisar till rivalens omenskliga förtegenhet.

Här är, synes oss, ett allvarsamt och farligt missgrepp af den annars så
begåfvade förf. Ju mera framstående och i följd deraf ju olyckligare offren
skildras, ju mer föraktliga, ju uslare förföraren framträder, ju svårare har man att
förklara och att förlåta fallet. Båda, man och qvinna, ha felat, båda må klandret
drabba, men så som nutida förhållanden ställa sig, kan dock icke förnekas, atl
hon bör ha svårare att falla. — — — — — — — — — — — —

Kärlekens gamla saga är ju evigt ung! Närmare omständigheter, huruvida
frestelsen för den ena eller den andra qvinnan varit större eller mindre, om
allt detta får man sällan något veta, men likväl falla, gudskelof, icke alla,
likväl tro ej alla lika lätt på falska löften.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 11:50:17 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dagny/1886/0107.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free