Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte IV. April 1886 - Ellen Key, Några ord om de ryske diktarnes qvinnotyper
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
103
men allt för mycket älskar sig sjelf, sin ro och sin frihet för att
hängifva sig åt någon som i Fader och söner; öfver allt är det icke
genom deras dålighet, som Turgenjeff låter dessa qvinnor öfva
inflytande, utan genom det starka eller sköna eller lugna i deras
företeelse, det med helsan, med naturintrycken befryndade. Denna art at*
qvinnor förekommer ofta i Turgenjeffs dikter. Men han har icke
skrifvit en enda dikt till en sådan innerst oqvinlig qvinnas
forherrli-gande. Den qvinna, han älskar, som man i olika skiftningar hos
honom möter, som likt stjernorna väcker hans andakt, likt våren hans
hänryckning, som för honom är inkarnationen af all helsa, all styrka,
all ljufhet, all lycka i tillvaron, hon är den absoluta motsatsen till de
nyss skildrade qvinnotypernå, hvilkas kännetecknande drag är att vara
sig sjelfva nog och derigenom hafva ett farligt lugn, en skenbar
rikedom att gifva, men som derjemte endast äro till för sig sjelfva, utan
förmåga af verklig hängifvenhet ät något, hvad det vara må; ständigt
plågade af längtan att »lefva», men alltid ryggande tillbaka för lifvets
verkligheter, emedan de alltid i någon form innebära ett offer af
sjelf-vet. Den andra typen deremot — som man hos Turgenjeff, möter sä
ofta, att man ovilkorligen frågar sig, om Ryssland verkligen är ett nog
lyckligt land att hafva många sådana qvinnor, eller om Turgenjeff
mött en, och sedan ger hennes drag åt hvarje äkta qvinlig gestalt —
har något af medeltidsqvinna i sig; stundom något af heliga Elisabeth
eller af Heloisa, stundom något af båda i förening. De äro icke
mycket snillrika, icke mycket talangfulla, icke ens alltid mycket sköna,
dessa qvinnor, och dock har diktaren förstått att skildra dem sä, att
deras gestalter stå klara och outplånliga mot guldgrunden af diktarens
hängifna sympati. Dessa qvinnor, sinsemellan olika -— man
ihåg-komme t. ex. Marianne i Obruten Mark, Elena i dikten af samma
namn, Vera i Faust, Elisabeth i Ett Adelsbo, Tatjana -i Rök, Gemma
i Vårböljor — ha alla ett gemensamt kännetecken, som kan uttryckas
genom Tatjanas korta sammanfattning af de grundsatser, i hvilka hon
blifvit uppfostrad: »samling och frihet». Det finnes intet svek i dessa
varelser; de äro genomskinligt ärliga, enhetliga, fulla af eld och af
oskuld; i ordets bästa mening enfaldiga, utan en blick tillbaka, när
de satt sin hand till plogen; de kunna krossas, men icke splittras;
dödas, men aldrig i sitt väsens innersta tillintetgöras. Deras absoluta
hängifvenhet, deras fullkomliga frihet från hvarje skymt af verldslighet,
af koketteri eller pryderi, kännetecknas af att så väl de mera utvecklade
som de ännu outvecklade af dessa unga qvinnor ofta äro de, som
först tillstå sin kärlek, på det stolta och blyga sätt, som blott den
kan göra, hvilken gifvit sig helt, för lifvet, oberoende af alla yttre
förhållanden, af alla ödets vexlingar. Ofta bli dessa qvinnor svikna
af den man, de gifvit sin tro, eller fa vänta på hans återkomst ur »Fru
Venus’» berg; — i Ryssland, säger Turgenjeff ofta, finnas inga män, värda
sådana qvinnor. Men icke med en stafvelse har diktaren antydt, att
han önskat, att qvinno?~na skulle varit annorlunda; äfven som öfvergifna
helsar han dem som segrarinnor. — Omdömet att Turgenjeffs
goda qvinnor alla likna hvarandra är sannt så till vida, som
sanning liknar sanning, godhet godhet. Men för öfrigt äro lynnena, de för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
