Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte IV. April 1886 - Ellen Key, Några ord om de ryske diktarnes qvinnotyper
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
io 6
underkastelse har Tolstoy också gifvit ett uttryck åt något nationelt
egendomligt, som vi emellertid starkast finna hos Dostojewski, den
tredje store ryske diktaren, som genom sina förhållanden blef tolk
särskildt för de »kränkte och förödmjukade» i ryska samhället; för
lidandet genom fattigdomen, för frestelserna i fattigdomen, för alla de
på ett eller annat sätt förolyckade.
Det ryska lynnets förmåga, Öfvad under århundraden, att ödmjuka
sig, att lida, att resignera, men på samma gång också den dithörande
frestelsen att förfalla, att förslafvas, att lemna stolthet och föresatser och
pligter derhän, har hos såväl Turgenjeff som Tolstoy fått många gripande
uttryck, men inga sä djupt gripande som hos Dostojewski. För honom
är qvinnan i allmänhet den lidande, den af samfundsförhållandena,
särskildt fattigdomen, lidande, men som under lidandet bevarat förmågan
att trösta, att förljufva tillvaron, att hängifva sig. Mördaren Raskolnikow
följes till Sibirien af Sonja, som försörjt sin svältande familj genom t. ex.
att sälja sig sjelf, men som under detta lif bevarat den oskuld, tro
och hängifvenhet, som slutligen föra honom till ånger, till hopp,
till kärlek, d. v. s. till lifvet. Och när Dostojewski låter en qvinna
bli grym, som t. ex. den unga sömmerskan i »Fattige stackare» eller
Nathalia i »Kränkte och förödmjukade», så vet hon clet icke; hon har
sjelf lidit så mycket, att hon blifvit okänslig; men vi märka, att
författaren icke misskänner henne; hon hade kunnat bli lyckan för den
man, som älskar henne, om icke förhållandena varit emot dem båda.
Qvinnorna i Dostojewskis böcker äro icke, som så ofta hos
Turgenjeff", bärarinnor af lifvets helsa, ro och skönhet. De äro mannens
olyckskamrater och visa spår af lifvets hårda medfart. Men också
Dostojewski tror på qvinnans innersta oförstörbarhet, på hennes närmare
förbund med upprättelsens krafter, och han visar, att ingen tillvaro är
alldeles outhärdlig, då en osjelfvisk, hängifven qvinna delar den. —
Växtkraften hos den ryska vitterheten beror af många orsaker.
Väsentligast af dem alla är, att den visar sig fri från den hopplöshet,
som kommer af tvifvel på qvinnan.
[ allt Rysslands mörker, har dess störste diktare sagt, finnes det •
dock en ljusning, i allt lidande en tröst, i all förnedring en
upprättelse, och det är Rysslands qvinnor. I samma anda tala de alla, hvar
efter sin art: den ene mera klarsynt varnande till qvinnorna att ej
förspilla sin makt, den andre mera hängifvet tacksam för det bruk
de redan gjort af den samma — men alla med djup tro på hvad den
ryska qvinnan är och ännu mera på hvad hon kan varda.
Ellen Key.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
