- Project Runeberg -  Dagny / 1886 /
108

(1886-1913)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte IV. April 1886 - Carola, Skol-lif. I

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ioS

veka flickansigte — till att se strängt ut, till att isa, att bon gjort
det så grundligt, så energiskt, att detta ansigte nu verkligen glömt
bort att le, då känner hon sig — inte bitter precis, dertill är hennes
känsla för litet kraftig — utan domnad af smärta. »Hon kan inte
hålla disciplin» — denna förfärliga dom, för hvilken hvarje lärarinna
bäfvar, den skall naturligtvis uttalas öfver henne i dag i kollegierummet.

Och barnen då, hålla de af mig, stå de på min sida? frågade hon
sig sjelf. Nej, visst inte. För dem var hennes ansträngda,
allvarsamma ansigte ett svart moln, som skymde undan glädjen och
munterheten. När hon stod der framför klassen, fixerande så godt hon
kunde hvart barn med stirrande, uttryckslösa ögon, så tänkte barnen
inte: fröken Pettersson är sträng, fröken Pettersson är stygg; hennes
personlighet alldeles försvann, de bara kände det tryckande obehaget
af öfvervakning, af instängning och dämpning.

Men en var der, som höll af henne. Det var en liten blek flicka,
som nästan var puckelryggig, hade lång näsa, utskjutande haka, vackra
bruna ögon och långa, magra gummaktiga händer. — »Hvarför är du
så der konstigt klädd?» så frågade alltid de andra barnen ; »hvarför har du
krage som en kusk?» Och så lyfte de upp kragen och kände på den
stackars ryggen. »Hvad den är hvass, du, man kan nästan skära sig
på den.» — En och annan mera finkänslig såg huru den arma varelsen
led, slog henne på axeln och sade vänligt: »Stackars dig, som är
ofärdig!» — hoppade så bort och lekte med dubbelt lif. Lilla stackars
Elin, hon kom tidigare om morgnarne än alla de andra för att få
vara ensam med fröken. Då stod hon bredvid henne för det mesta,
och bara såg på henne. De talades icke mycket vid, men ibland
kunde fröken långa stunder sitta och stryka hennes hår, upp och ned,
upp och ned — och då hände det, att det stramande ansigtet mjuknade
upp och stora, lugna tårar rullade ned utför hennes kinder.

Det var hennes bästa stunder. Annars kunde hon inte just
gråta. Hvarifrån skulle hon ta krafter till det? I början, när hon
först kom ut i verlden som lärarinna och inte kunde hålla respekt och
blef förödmjukad för det — då kunde hon om eftermiddagarne kasta
på sig hatt och kappa, störta ut till någon aflägsen gata, och der
kunde hon i vinterskymningen gå af och an och gråta högt,
snyftande, skakande som ett barn. Då föreföll henne sorgen som något
orättvist, någonting, mot hvilket hon satte sin ungdomskraft i harnesk,
någonting, som hon var ond på. Men nu kunde hon beherska sig,
eller rättare sagdt, naturen kunde ej längre reagera. Och hon grät aldrig,
mer än öfver Elin. När hon bad, så bad hon aldrig om lycka, utan
om tålamod, tålamod!

Nu tog hon på sig sin illa medfarna slängkappa, stoppade en
packe skrifböcker under armen och gick hemåt. Hon gick fort, med
långa steg, tämligen disgraciöst, såg på marken, aldrig direkt på dem
som hon mötte. Helsade någon på henne, gjorde hon en tvär, hastig
böjning med till hälften bortvändt hufvud. Ett par herrar lyfte så
der till hälften, vårdslöst på hatten — hon såg så tarflig ut på gatan.

Hon hade mor och sex fattiga syskon i landsorten; här bodde
hon i en inackorderingsfamilj. Frun öppnade dörren, det var en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 11:50:17 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dagny/1886/0150.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free