- Project Runeberg -  Dagny / 1886 /
109

(1886-1913)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte IV. April 1886 - Carola, Skol-lif. I

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

109

simpel, men munter dam, som inte generade sig. — -Ja, lilla fröken
ursäktar väl, att vi ha ätit. Jag har satt in bondbönorna i nischen,
de ha nog hållit sig. Fröken, hon är dà snäll, hon är inte kinkig
1-En nedlåtande klapp, och hon lemnade fröken att svälja den torra
maten, sä godt hon kunde.

Se’n var det skrifböckerna på eftermiddagen. J’avait blessé —
skola de aldrig lära sig det? Que nous aimont, qu’ils füt. — Förtvifladt!
Och ändå, hvad hon hade pluggat med detl Så kom der en stygg
tanke. Men om de kunde det, än sedan? Vore de bättre för det,
vore det bättre för henne? Ja visst, då kunde ju Maria och Zelma
och Signe, som äro fattiga flickor, ta examen till seminarium och
bli läiarinnor. Liksom du ja. Är du så lycklig då, att du vill önska
dem din lott?

Ja, det der var den frestande tanken, som jämt ville komma igen.
Gör jag någon nytta med mitt slafvande? Jag pluggar verb i dem,
för att de skola plugga verb i andra, som åter skola plugga verb i
en tredje generation. Rundt och rundt gar det som i en karusell!
— Det värkte i hennes hufvud, när hon tänkte på denna olycksaliga
cirkel. — Men jag gör min pligt, svarade hon sig sjelf. Ja, men
gör du nytta? frågade den envisa, aggande rösten. — Jag arbetar,
tänkte hon vidare, jag försöker ju, så godt jag kan, att beherska mig;
jag måtte väl ändå lära dem att arbeta, att beherska sig, att ha
tålamod. — Ja men, — lät det upproriskt i hennes inre, — är det allt det, att
beherska sig och ha tålamod? Är det bara, bara det? Och månne
du är någon riktig magnet, som drar dem efter dig på pligtens väg?

Men snart drunknade tankarne i skrifboksrättningens enformighet
och i tröttheten.

Vid 7-tiden slogs dörren till hennes rum häftigt upp, och in
störtade en lång, välväxt, ganska vacker flicka i en öfverdrifvet
modern drägt.

»Goddag, lilla rara Gerda» — hon slog armarne om henne —
»lägg nu bort de der otäcka skrifböckerna, så skail jag berätta något
roligt, riktigt roligt för dig. Det var så trefligt hos Gustafssons igår,
och jag kom inte hem förr än tre, och den, du vet, var der med,
och jag dansade — kan du tänka dig — fyra danser med honom,
och han var inte alls så der blyg, som han brukar vara annars och
som jag är så ledsen för, du vet — o, hvad jag grät i onsdags! -—
utan han sa1 — det är väl ingen som hör — tag hit ditt lilla öra,
så skall jag hviska — han sa’, att jag var den sötaste flicka han
visste, för se jag var inte så der ytlig, utan det var något själfullt
och gediget i mina ögon, hur clet nu var. Ser du, han sa’ inte precis
någonting riktigt, som man skulle svara på, men nog är det tydligt,
eller hur? Och om lördag blir det slädparti, och naturligtvis kör
han för mig, och naturligtvis säger han det då. Och den der andre
du vet, tänk hvad han skall se sur ut! Och löjtnant Carlsson blir
allt litet flat med, men i alla dar, inte kan jag hjelpa det, man kan
väl inte ta mer än en, och–o, hvad han är rar!»

Frida — så hette skönheten — kastade sig tillbaka i soffan för att
andas. Gerda såg trött och något förvånad ut, eljest mycket passiv.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 11:50:17 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dagny/1886/0151.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free