- Project Runeberg -  Dagny / 1886 /
110

(1886-1913)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte IV. April 1886 - Carola, Skol-lif. I

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

110

»Nå men Gerda då, är du inte smickrad, att du är den enda i
verlden, som jag talar om den här stora hemligheten förr Jag har
inte talat om det för mamma, inte för någon. Inte för någon af
flickorna, för de ä’ så afundsjuka, men det är aldrig du. Det är
precis som om man tog något från dem, men så är det ju inte alls,
alls med dig. Du är så förståndig du, och derför skall du också få
uppfostra mina barn en gång i tiden. Nu skall du få en kyss — adjö
med dig, liten. Nå nå, var tacksam nil för förtroendet, hör du.
Tiga behöfver jag ej be dig om.»

Frida gjorde ett par polkasvängningar på golfvet och så ut igen.
Hon hade inte märkt, att Gerda under hela tiden ej sagt ett enda ord.

Gerda satt ensam igen och försökte att vara glad åt Fridas
lycka. Frida hade fullkomligt rätt, när hon sade, att Gerda inte var
afundsjuk. Hon bara hade så svårt att riktigt tro på en så’n der
lycka. Hon var så rädd, att det berodde på något misstag, när folk
voro glada. Hon hade en gång sjelf haft en vän, som hon nästan
trodde höll af henne. Det var straxt se’11 hon hade kommit ut som
lärarinna. De hade dä skrattat och skämtat mycket — hon kunde det
på den tiden–-men midt i skämtet brukade han plötsligt bli
allvarsam, och så kom det ett uttryck i hans Ögon, som inte alls hörde
dit. Då tego de ett ögonblick båda två, men hon skyndade genast
att med feberaktig ifver taga upp ett samtalsämne — och allt var
som vanligt. När hon visste hon skulle träffa honom, kunde hon
glädja sig långt förut åt detta enda ögonblick; när det kom, skyndade
hon af all makt att förkorta det.

Så gick det ett par år. Hon tänkte just aldrig det skulle bli
någonting af, men när hon, dödstrött som hon var, skulle till att somna
om qvällarne, brukade hon se hans ansigte för sig med just denna
blick, och det väfde hon in i sina drömmar, och det skänkte henne
ett ljufligt lugn, liksom ett underskönt landskap, sedt på afstånd,
inhöljdt i solbeglänsta dimmor.

Men hon blef magrare och blekare; han var nedtyngd af
bekymmer af mångahanda slag. Han behöfde någon som muntrade
upp honom, och det hade hon gjort förut. Han hade liksom solsken
i hjertat en lång rid hvar gång sen han sett henne. Men nu var
det én sådan tyngd öfver henne, skämta kunde hon inte alls, utgjuta
sig om sina bekymmer ville hon inte och inte häller han. Då var
der ju ingenting att tala om. Han hade sjelf föga tro på framtiden,
just derför trifdes han endast med de sangviniska, de rödkindade,
i.le hoppfulla. Och så träffades de allt mer och mer sällan. Han
flyttade till en annan stad. Det skar honom i h ertat, hvar gång han
tänkte på henne, men han kunde Lnte annat. Hon vande sig att
tänka på ingenting, när hon somnade.

Men ibland om vårarna, då björkarna och gräsmattorna voro så
hjertslitande vackra, att det inte stod till att gräfva ner sig som en
mullvad i arbete och sömn, då kunde hon undra hur det hade varit, om
han hade tagit afsked af henne riktigt, om han hade sagt rent ut,
att han en gäng hållit af henne, men att det hade tagit slut. Det
hade ändå varit något säkert, som hon kunnat tänka på ibland.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 11:50:17 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dagny/1886/0152.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free