Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte IV. April 1886 - Rätt eller orätt? Med anledning af Alfhild Agrells skådespel »Ensam»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122
Vi mena nu ej här de båda yttersta flyglarna, der man antingen absolut
förkastar eller obetingadt gillar, utan vi tänka på de mera sansade och
lugnt pröfvande granskare, hvilka hafva öga för både felen och
för-tjensterna i stycket, men likväl stanna i olika omdöme oni detsamma. A
ömse sidor anser man det motsatta omdömet grundadt på en
»missuppfattning» af förfins mening, och för att bereda läsaren tillfälle att
opartiskt döma mellan båda, vill Dagny här framlägga sin åsigt i ämnet
till jemförelse med »Teatervännens».
I <?« punkt äro vi fullt ense: det är i anmärkningen mot det
moderna sededramats slapphet i behandlingen af qvinnans fall, och vi helsa
med glad tillfredsställelse de allvarliga ord Teatervännen derom yttrar.
Det ligger tvifvelsutan en fara i den af Alex. Dumas införda och sedan
allt mera kring sig gripande seden att. upphöja den fallna qvinnan till
hjeltinnan par préférence i diktens verld, och Alfhild Agrell har redan
tvänne gånger skattat åt detta mod. Det är sannt också, att förf:n
föga eller intet bryr sig om att förklara möjligheten af sådana
viljekraftiga och rättsinnade qvinnors fall, som Walborgs i »Dömd» och Thoras
i »Ensam», och att hon derigenom lätt kan komma läsaren att finna sådana
qvinnors fall vara en, i och för sig, ej synnerligt beaktansvärd sak,
hvilken först af förförarens dåliga handlingssätt och allmänna opinionens
orättvisa får någon djupare betydelse. En sådan slutsats kan
verkligen dragas af Dömd; men i Ensam är i var tanke denna svaghet i
den etiska behandlingen af problemet upphäfd.
Det vill likväl vår teatervän och hans liktänkande icke medge,
utan menar, att förfin sätter Thoras fel i paritet med
protokollsekreterarens af svartsjuka dikterade förtegenhet, ja, att hon rent af urskuldar
henne och låter Thora urskulda sig sjelf dermed, att hon — icke
visste att hennes förförare var gift!
Det är i denna punkt vi alldeles skilja oss från Teatervännen och
tro, att han missuppfattat förfin — något hvartill möjligen de spelande
ha kunnat bidraga. Läser man uppmärksamt igenom stycket, så möter
man straxt i början sådana uttalanden af Thora om sig sjelf, som
fullkomligt måste jäfva hvarje misstanke, att hennes skuldmedvetande
slumrar. Se t. ex. uttryck sådana som dessa: »Mitt barn är min eldröda
bokstaf, sid. io (hänsyftning på skamtecknet »the scarlet letter» i
Haw-thornes bok af samma namn). — »Man lär att förlåta alla utom sig
sjelf*, sid. ij. Till svar på doktorns fordran, att hon skulle sätta
fru-titel framför sitt namn, svarar hon, sid 8: ■>Hvad skulle ni säga, om
en person, straffad för stöld, läte pä sitt visitkort trycka: hederlig karl?
Sid. 87 säger hon till sitt barn: "Jag har brutit mot mig sjelf . . .
Låt mig bära min skarn.» Dessa och dylika uttryck böra ju icke kunna
missförstås. Det encla, som möjligen kan leda omdömet på villospår
är Thoras ord till protokollsekreteraren sid. 70: »Ni teg . . . när jag
kunnat räddas från oändliga qval genom ett enda ord>;• (om han nä ml.
omtalat, att den man hon älskade var gift). Men att antaga, att hon
härmed vill ursäkta det felsteg, hvaraf hon likväl ännu i dag så djupt
känner och erkänner skammen, det är i vår tanke en missuppfattning
af förfins mening. Orden innebära nämligen endast, att Thora icke
skulle tillåtit sig att älska mannen, om hon vetat, att han var gift.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
