Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte V. Maj 1886 - Ellen Fries, En sjelfbiografi från sextonhundratalet (slut)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
129
En sjelf biografi från sextonhundratalet.
Meddelad
af
Ellen Fries.
(Forts, och slut från marshäftet.)
Anno 1646 den 7 februari fick Agnetas styfmor tvillingar, hvilka genast
dogo. Agneta skulle passa på den sjuka, men huru mycket lion än beflilade sig
derom, så kunde hon ej vara henne till lags och ej heller fru Ebba, hvilken
för tillfället bodde hos dem. En dag kom det främmande.
Fru Ebba såg åt mig, jag råkade att draga på munnen, men hon ville,
att jag allt bortåt skulle sitta och gråta, det jag inte orkade, om det
hade kostat mig aldrig så mycket, ty jag var både ung och dertill
utur viset glad, så att det var mycket litet det jag såg, som något löjligt
var, att jag icke skulle både sjelf le och komma en annan till att le
deråt och kunde väl göra komedier af litet nog.
Fru Ebba klagade nu för Agnetas far och sade, att flickan vore snål och girig,
och att hon såge gerna, att både far och mor och all hennes slägt vore döda,
så att hon finge ärfva allt ensam.
Men Gud vare mitt vittne, att jag var alldeles oskyldig deri och
tänkte aldrig pä något arf.–Min h. fader blef för den skull mycket
ond, det jag ock inte undrade på, efter hon så målade ut det, och kom
han till mig och frågade hvad jag gjorde. Jag sade, att jag lagade
mat åt fru mor, men han sade: det du lagar, det må svinen äta och
du sjelf. Sedan begynte han till att banna mig mycket för min
girighet, det jag först log åt och mente det var skämt, men så såg jag
väl sedan, att det var allvar och märkte väl hvadan det kom, efter han
förde de samma ord, som jag hörde fru Ebba säga, så då viste jag
väl, att hon vax orsaken till alltsammans. Gjorde dessa ord mig af allt
mitt hjerta ondt, i synnerhet efter de hade kommit min h. f. att fatta
de misstankar om mig, att jag gerna hade sett, att de alla vore döda,
det jag lei1 aldrig önskat, ty jag vet, att jag den tiden inte sörjde för
morgondagen, utan lat hvar dag hafva sin egen omsorg, och när jag
fick så mycket, jag kunde kläda på mig, att jag var väl klädd, så hade
jag allt nog och bekymrade mig intet mera. — — — Jag tänkte
på inte annat än på min lek och huru jag kunde komma dit, der jag fick
vara glad. Sådana obilliga beskyllningar lågo mig så hårdt på mitt
hjerta, att jag inte kunde tiga, utan till att bevisa min stora
oskyldighet brast jag så bitterlig till att gråta och svarade h. far:
Dagny. 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
