Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte V. Maj 1886 - Ellen Fries, En sjelfbiografi från sextonhundratalet (slut)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
130
Jag kan inte tänka eller veta, hvarföre m. h. far skyller mig för
sådan der stor odygd, men sä vet jag väl, hvem som är begynnelsen
dertill. Gud förlåte dem, som sådan osanning har sagt för h. far,
det jag aldrig har tänkt i mina lifsdagar utan vill önska af allt mitt
hjerta, att Gud ville gifva m. h. far så många barn och låta dera
lefva, sora han kunde hafva hugnad af; — — fast jag aldrig finge
ärfva en nagel efter m. h. far, så hoppas jag väl, att min morfar
skall lemna mig så mycket, att jag kan lefva vid det, och hvar det
icke vore, att jag något hade till att vänta, så vet jag och är i det
stadiga hoppet och förtröstning till min gode Gud, som alla
försörjer och hjelper, som har försörjt mig allt ifrån jag först fick lif och
som gifvit mig mitt elända lif samt har hulpit mig igenom så
mycken vedervärdighet och olycka och har lell derunder alltid
gifvit mig ett kristligt tålamod, hvarföre jag alltid så länge jag lefver
skall tacka Honom. Välsignad vare min fromma Gud, som nu bragt
mig så vida, att jag något så när kan skilja ondt och godt, och har
Han ock låtit mig försöka dem båda ibland, på det att jag dess
bättre skulle kunna skicka mig uti hvilken del, som min tunga verld
ville med mig antingen till lycka eller olycka. Hoppas jag visst för
den skull, att densamme min gode Gud såväl härefter sora härtill
lärer utan alla andra medel försörja mig och icke låta mig lida nöd,
det jag ock visst tror Honom om, äfven om jag aldrig flere finge
ärfva än min salig fru mor, och densamme Gud, som henne försörjde
till hennes död, den skall jag ock alltid bedja, att Han ville gifva
mig allt det mig kan vara nyttigt till själ och lif. Annat arf
åstundar jag inte, utan det vissa och fasta arfvet, som ingen kan taga
ifrån mig, och hvad Gud annars vill gifva mig. Jag kan inte veta,
när fru Ebba har hört mig säga det, som aldrig har kommit i mina
tankar. Ber jag för den skull, att m. h. far inte ville tro sådant,
ty hon säger det af lutter afund till mig, och ber m. h. far inte
ville förtänka mig, att jag så dristigt svarar, ty nöden tvingar mig
dertill. Det är mig omöjligt äta sådana beskyllningar i mig och
hoppas inte heller, att m. h. far skall tro sådant.–Jag har så
visst som jag lefver inte lett åt de döda barnen och inte heller ment
något ondt dermed. Jag trodde inte heller, att det skulle vara så
illa gjort, som jag hörer, att hon har tydt det ut, och om jag viste,
att jag gjorde m. h. far och f. mor något emot dermed, att jag är
glad, så vill jag mycket hellre tvinga mig derifrån det mesta jag kan.
Nu begynte jag dermed så bitterlig till att gråta och beklaga min
svåra och vedervärdiga lycka, som i all måtto var mig så mycket
tung, och som inte unte mig så mycket, att jag en gäng fick le mera.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
