- Project Runeberg -  Dagny / 1886 /
133

(1886-1913)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte V. Maj 1886 - Ellen Fries, En sjelfbiografi från sextonhundratalet (slut)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

133

min lycka och olycka, hvart Han vill, och jag sedan flitigt ber Honom,
så ger Han mig väl allt godt med, och om det inte så vore Guds
vilja och mig intet nyttigt till att blifva rik, så sköter jag det rätt
inte om och aktar denne verldenes rikedom slätt intet, ty hon är
så förgängelig och oviss, att råttor kunna draga bort den för mig,

–eller ock så skall jag bort och dö, då har jag intet der af utan

omak, och en annan, den jag aldrig har tänkt, skall träta om min
rikedom- men är jag inte rik så är jag inte rädd derför. — —
Jag skall ock inte annat bedja Gud om, allenast Han af nåd ville
gifva mig hvad mig är * nyttigt. — — Jag sofver och skall jag
sofva rätt roligt derföre i denna natt, ty jag vet, att Gud låter ingen
svälta ihjäl, och inte sörjer jag gerna förut, ty sorgen är stor nog,
när hon kommer. Gud har ännu aldrig förlåtit någon, som har hoppats
på Honom, hvi skulle han så förlåta mig, ty jag har ock mitt stadiga
hopp till Honom; så vet jag, att Han lärer inte heller förskjuta mig.

Elaka käringar spå mig illa, dem ger jag token och hundarne,
ty jag har inte bedt dem spå mig hvarken ondt eller godt, derföre
aktar jag det intet, ty jag kan aldrig lida sådana sqvallerkäringar i
mina dagar, utan jag vill säga: hvad Gud hafver mig unnat, det kan
hvarken skam sjelf eller hans sänningabucl taga ifrån mig och inte
någon annan heller, som unnar mig ondt. När Gud vill, sa far väl
Bo skinnpels och mera godt med.

Agneta lade sig sedan att sofva och sof helt lugnt utan att tänka på allt
ondt, som man spått henne. På morgonen förklarade hon, att hon hade sofvit
hättre med sin fattigdom än de audra med all sin rikedom och ej varit störd
af aftonens samtal. Hon hade dock mången förtret, den hon »inte all kan
klaga».

Gud har lätit mig nu komma till de åren, att jag sjelf tordes
svara för mig, när det gick allt för hårdt på, och har ock gifvit mig
den gåfvan, att jag kan göra det med besked, och när jag ville den
vägen ut, vunno de inte mycket på mig. Om inte annat halp, så
satt jag och log åt dem, och då viste de inte, hvad de skulle säga.
Har jag så der så saktelig med tålamod gått min vedervärdiga
bamdoms-verld igenom, och har jag af otålighet aldrig låtit underkufva mig. Hade
jag ock nu det hoppet, att Gud inte till evig tid skulle låta mig
blifva i oro. — Honom kastar jag all min nöd och omsorg på och
skall alltid vara glad och tacka min Gud. (Språk ur Psaltaren följa).

I augusti for Gustaf Horn till Livland, men Agneta ville ej dit för att
ej träffa slägtingar tiLl Sparren Agneta vistades nu en tid hos sin mormor

1 Så sent som i dec. 1646 skrifver Erik Oxenstierna till Agneta från Reval
och frågar, om hon är. är lika »missnöjd med sin gubbe». Se ofvan anf. bref
från Eriksbergs arkiv. Häraf synes, att det väl ej var genast så alldeles slut med
förlofningen, som Agneta påstår.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:03:57 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dagny/1886/0179.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free