- Project Runeberg -  Dagny / 1886 /
135

(1886-1913)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte V. Maj 1886 - Ellen Fries, En sjelfbiografi från sextonhundratalet (slut)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

135

den största harm och förtret, som jag någonsin viste eller kunde
upp-tänka, och om jag inte annat kunde göra, så grinade jag åt honom,
ty jag menade, att han dermed skulle bli förtreten och vända sitt
sinne ifrån mig. Och hade jag aldrig kunnat lida så mycket af en,
som han led af mig, men han älskade mig så hjerteligt högt, att det
halp inte hvad jag gjorde, utan dermed jag tänkte till att vända hans
hjerta ifrån mig, dertill jag brukade alla mina konster som jag viste,
der kom jag blott hans sinne mera till att tänka pa mig. Efter han
såg, att jag icke var så lätt till att öfvertala, utan jag var som de
obändiga hästar, som i förstone icke vilja låta rada med sig, begynte
han att dess högre älska mig och satte sig i sinnet, att han aldrig
skulle vända igen, förrän han sjelf hade bragt mig så vida, att jag
älskade honom igen, det som håll mycket hardt.

Han begynte nu så saktelig till att handla med mig sjelf och
brukade ingen annan dertill hvarken den ena eller den andre, och
handlade han så länge med mig, att han, innan jag sjelf viste ett ord
deraf eller sjelf märkte det, hade hela mitt hjerta inne, — — utan
märkte jag då, att Gud, som har hvar och ens hjerta i sin hand,
han vänder det hvart Han vill. Så gjorde Han ock med mitt, som
var så hårdt och ostyrigt, att jag aldrig trodde, att det skulle bli
bundet. — — Så lät jag Cruusen icke strax märka det, utan stälde
mig ända en lång tid emot honom, som jag hade gjort förr, men
sedan jag hade varit en lång tid odygdig emot honom, och jag
likväl såg, att han var så stadig — — — — och inte aktade
hvad han skulle lida för min skull, och hvarken för den ena orsaken
eller den andra begärde mig utan blott af oskrymtad och ärlig kärlek
mot min person, och att mitt sinne kom öfverens med hans — —
då kunde jag se, hvad åtskilnad det är på en rätt kärlek och den
som är tvungen. När jag såg allt sådant, kunde jag inte heller längre
dölja för honom, utan lät honom öfvertala mig så vida, att jag ock
älskade honom igen, och bragte han mig på sistone igenom Guds milda
Försyn, som alltid har haft omsorg för mig och nu genom detta
tillfälle vill hjelpa mig ifrån min barndoms vedervärdighet — — att jag

Anno 164J den 20 februari förlofvade mig med honom i
Stockholm i hemlighet, så att ingen viste deraf, i min mormors hus i
vår lilla kammare. Gud låte det vara skett i en god och lycklig
stund! Då lofvade vi hvarandra, att ingen menniska skulle skilja oss
båda åt, utan den grymma och obarmhertiga döden, som ingen
kärlek eller något aktar utan skiljer alla kära vänner åt, och dem skiljer
han svårast åt, som hålla hvarandra kärast. Och jag ma bekänna,
att vi älskade hvarandra så al" allt vårt hjerta, att inte hade vi något,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 11:50:17 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dagny/1886/0181.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free