Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte V. Maj 1886 - Ännu en skildring af universitetslifvets skuggsidor. Våra öfverliggare af Thord Bonde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
49
som tillhör ämnet, pà samma gäng som de ofta genomskimras
af den humorns blidare belysning, som förädlar löjet och hindrar
det fran att bli elakt. Och hur mycket allvar, hur många
indirekta varningar gömma sig ej i bilderna jemte lustigheten!
Läs t. ex. skildringen af »våra vänner fienderna> och deras
förhållande till »toddymartyremä*, dessas lidanden och fröjder, den
stilla hänförelse, hvarmed de slutligen omfatta ett tillfälle till
ordentligt arbete, fjärran från sina »vänner samt den möda en
och annan klarsynt kurator gör sig att på detta sätt rensa sin
nation. Läs om den saktmodige, men jättestarke Djurberg, hvilken
vid återkomsten till Upsala efter längre frånvaro på frågan, hvar
han varit, med sitt vanliga värdiga allvar svarade: »Pä
de-ka-dangsp som då supbrodern tillsporde honom, om han någonsin
varit kär, påminte om att de icke kommit tillsammans för att
prata s-t-r-u-n-t, och hvars historia forf:n afslutar med ett mildt:
gamle, hederlige Djurberg, måhända var du icke hitkommen för
att dricka toddy, men i hvilket fall som helst skola vi ej längre
med onödigt prat förarga din skugga. ) Läs om ordlekaren Kalle
Spets och Ormen Långe och Frisenberg, den underlige karlen,
som aldrig nyttjade strumpor», och Wahlström,
sma-bestyrs-öfver-liggaren. med Reuterdahl i den ena handen och stekpannan
i den andra, läs om dem, och ni får en högtid af skratt, medan
dock ej sällan en tår af vemod skymmer ert öga.
Det är sant, förf:n till Våra öfverliggare har, icke heller
han, undgått klander, detta delvis af samma art, som det,
hvilket drabbat Erik Grane. En förf. i sista häftet af Ny svensk
Tidskrift har näml. förebrått honom att hafva illa eller orättvist
förfarit med originalen till en del af sina typer. Vi kunna ej
bedöma huru härmed förhåller sig, och vi finna kritikerns
ömtålighet naturlig, men pä samma gäng knappast möjlig att i
dylika skildringar skona. För oinvigda röja emellertid »Våra
öfverliggare», om ock stundom karrikerade, intet spår af de personliga
elakheter, hvilka vanställa en hel del af Erik Granes personager.
Dessutom synes det oss, som hade förf:n, genom den inledande
förklaringen öfver sitt sätt att gå till väga, på förhand brutit
udden af de anmärkningar, som i detta afseende kunna göras,
om han ock säkert sjelf är den första att erkänna, hur lätt man
i ett sådant skriftställarskap Öfverskrider de gränser man
uppstält för detsamma.
Ift ’ !{t
£
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
