Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte VI. Juni-Juli 1886 - Fredrika Bremer, Om odödligheten. (Ur ett outgifvet bref)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
162
om, de synas henne naturliga, så fort hon får betrakta
andeverlden såsom en högre naturverld, underkastad samma ordning
som denna, och hvilken ordning då måste vara grundad i Guds
egen natur.
»Högst märkvärdigt var mig», forsätter hon, »att Göthe
från blotta naturståndpunkten — på blotta naturbetraktelsens
väg — kommit till visshet om personlig odödlighet, och
märkvärdig synes mig äfven den punkt, på hvilken han måste
stanna, den, att ej kunna säga hvad som af vår personlighet
är värdigt att lefva evinnerligen. »Det måste vi öfverlemna åt
Gud», säger han. Och nu först uppgingo inom mig med fullt
lif dessa frågor: hvad är personlighet, evig personlighet? Hvad
ar, som ger hvar enskild menniskoande rättighet att evigt och
medvetet fortvara i alla lifvets vexlingar? Pä Göthes
ståndpunkt synas mig massorna flyta i hvarandra såsom i forntidens
panteism; endast den stora talangen, den starka viljekraften stå
qvar som skimrande stjernor och tvinga de lägre att tjena sig;
ondt och godt betyda föga i denna verldsordning, kärleken
har der ingen tron och de enskilda lifven uppslukas af de
allmänna.
»Du gode Gud! Vore clet så — icke skulle jag knota för
mig; jag har älskat och tillbedt, tänkt och njutit; — lifvets
bästa dryck har jag smakat, och skulle, om jag måste
återlemna lifvets gåfva, säga: Tack för den! Jag ville ej ha varit
den förutan; min glädje har varit större än mitt lidande!
»Nej, för mig skulle jag ej klaga, men klaga och knota
skulle jag dock för alla de väsen, som här lefvat utan glädje
och gå bort utan fullbordan. I den eviga rättvisans namn, som
i djupet af min själ ropar högt på likhet och sällhet för alla.
skulle jag klaga. Goda, heliga, eviga rättvisa! Du skall icke
göra det så. Du skall icke lemna ofulländadt ett enda lif, ett
enda behof, som utgick från dig, det tror jag innerligen och
vill nu söka hvad vi kunna veta härom — söka bringa till
någon klarhet hos mig personlighetsbegreppet».
Och hon sökte hos den ena tänkaren efter den andra,
Steftens, Atterbom, Hegel, men förgäfves, och vände så sitt
sökande till kristendomen.
»Du sade en gång», fortfor hon, »på min fråga: hvad har
Jesus egentligen gjort? — "Han har räddat personligheten".»
»Detta vill väl säga, att han räddat den icke blott för
föreställningen, för begreppet, men just i dess innersta och verkliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
