- Project Runeberg -  Dagny / 1886 /
169

(1886-1913)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte VI. Juni-Juli 1886 - Stephen, Sport. Novelette

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

169

Sport.

et var svalt och halfdunkelt på den skuggiga verandan och doftade
starkt af de bioramande klängväxterna, som sjelfsvåldigt nedhängde
mellan pelarne. Der borta från parkgöramorna hördes tonerna
af en flöjt — en smältande öm kärleksmelodi, som beledsagade
syrsornas vaggsång rundt omkring på de dimmiga ängarne.

Annars var det så tyst — så tyst. De gamla hade redan gått
till hvila, och de unga voro ute på en båtfärd, utom fröken Signe,
som stannat på verandan. Hon tog sig väl ut mot bladgruppens
mörka bakgrund, der hon satt i sin färgrika drägt med hufvudet
tillbakalutadt mot den högkarmade fällstolen; af hela ansigtet var det
fylliga hakpartiet och den halföppna, leende munnen det, som
tydligast framträdde i den svaga qvällsbelysning, hvilken genom en
öppning i bladverket föll in från sidan. De långfransade ögonlocken
voro slutna. Sof hon kanske? Nej, foten rörde sig i sakta takt med
flöjtens toner, som kommo allt närmare, tills de med ens upphörde
Och ögonblicket derefter stod en ung man tätt vid hennes sida. Men
hon rörde sig ändå inte. »Signe», sade han med en röst, som tycktes
vara ett återljud af de smekande flöjttonerna, och lade sin arm öfver
stolskarmen bakom hennes hufvud.

Ett friskt skratt bröt fram öfver hennes läppar.

»Jaså, min herre, är det på det sättet man deltar i lustpartier 1
Men hur slapp du undan»? Hon rodnade och tvekade vid uttalandet
af det förtroliga tilltalsordet.

SÅ, du vet ju, att kärleken är uppfinningsrik», log han och
lutade sitt ansigte ned till hennes.

Ja, man säger så», svarade hon och vände sig till hälften bort.
Han satte sig bredvid henne och började detta slags hviskande joller,
hvarvid tonfallet, minspelet får utfylla, hvad som fattas i innehållet,
och hvari han var fulländad mästare.

Hon kände, huru hans ögon oafväudt hvilade på henne; men
när hennes med ett uttryck af svärmisk hängifvenhet sökte hans, då
gled hans blick åt sidan, oviss och nästan förlägen.

Och om hon försökte ge mera djup och innehåll åt deras
samtal, strax, hon viste ej huru, voro de åter inne på den ton, han från
början anslagit.

Men det var ju blott ett ytterligare bevis på hur betagen han
var, och hon öfverlemnade sig obetingadt åt stundens ljufva
förtrollning.

Det var ännu så sällsamt nytt. Blott två dagar hade de varit
tillsammans, förut visste de ej ens 0111 hvarandras tillvaro. Han kom
med andra sommargäster och blef på det vänligaste mottagen i detta

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 11:50:17 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dagny/1886/0219.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free