- Project Runeberg -  Dagny / 1886 /
170

(1886-1913)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte VI. Juni-Juli 1886 - Stephen, Sport. Novelette

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

170

älskvärda hem. För öfrigt var ju hela hans personlighet egnad att
slå an och väcka beundran.

Hon märkte, huru han studsade vid hennes första åsyn, hon
kände, huru sen dess hans eldiga blick sökte henne ständigt. Och
han utmärkte henne genast framför de öfriga unga damerna. Det
var så förtjusande roligt att vara föremål för en sådan mans
ridderliga hyllning. Gladt och bekymmerslöst njöt hon deraf, såsom hon
njöt af sommarens alla fröjder och skönhetsintryck, af sin egen
lifs-varma, känslofriska ungdom.

Och endast några timmar hade förgått, sedan hon helt plötsligt
befann sig allena med honom i en af parkens aflägsnaste bersåer,
der han tillhviskade henne glödande kärleksord, tog henne i sina
armar och kysste henne. Hon hade knappt fått tid att sansa sig, att
göra sig redo för hvad det betydde, förrän det öfriga sällskapet
ropade pä dem. Som en drömmande eller rättare vaknande deltog
hon sedan i lekar och upptåg, blott längtande att blifva ensam med
sitt sällhetsbäfvande hjerta.

Hade hans ögon sedan sagt: »I afton.?’? Hon viste det knapt.

Men nu sutto de likväl här sida vid sida och »Signe» och >du»
kom så lätt och obesväradt öfver hans läppar, som om han hela
sitt lif kallat henne så, och han kyste hennes händer, under det
hennes hufvud hvilade mot hans axel, och hon kände och viste, att
hon var hans.

Då hördes röster på afstånd. Båtsällskapet kom tillbaka. Man
måste skiljas, men det lans ju en morgondag. Åh, han fick icke
resa än l Men deras kärlek, den skulle de ännu ha för sig sjelfva.
Han bad henne derom, och visst ville hon det! Hon tyckte, att
deras förhållande nil var sa likt en frisk, daggstänkt rosenknopp,
som ännu ingen menniska upptäckt. Han drog henne intill sig och
kyste henne upprepade gånger.

»Nej, nej, du får verkligen gå», sade hon och sköt honom ifrån sig.

Och eftersom pratet och skrattet förnams allt tydligare, fann
han för godt att lyda.

Hon lutade sig öfver balustraden och såg efter honom, der han,
vacker, ståtlig och elegant promenerade, bortåt en af trädgårdsgångarne
för att på en omväg komma till den flygel, hvarest hans rum var
beläget.

Signe flydde upp till sig, slog upp båda fönstren och satte sig
på fönsterbrädet.

Den ljumma, doftmättade sommarnatten omslöt henne. Det .sjöng
och jublade inom henne. Hvad kärlekens lycka var full och skön l
O, hvad hon älskade honom! Hon kände, att hon gifvit sig helt och
för alltid, att hennes lefnads sällhet stod i oupplösligt samband med
honom. Och hon tänkte på framtiden — deras framtid — ja, nu
egde hon ju icke längre en tanke, hvari ej han var inflätad —
deras hem, det lif de skulle lefva tillsammans, åh, kunde hou blott
göra honom riktigt lycklig, så som han förtjenade att blifva det!

Tankarne blefvo allt allvar sfull are, men ändå så oändligt ljufva:
— Hvilket ansvar, hvilka pligter! Äktenskapet var ju inte bara en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 11:50:17 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dagny/1886/0220.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free