Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte VII. Augusti-September 1886 - Den qvinliga valrättsrörelsen i England. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
262
sällskap stiftades i våras, som vill försöka att verka för en god
politisk uppfostran förmedelst föreläsningar, diskussioner, spridning af
skrifter, som afhandlade de olika sidorna af offentliga frågor,
korteligen, som skulle söka att förmå röstegare att bilda sig sin egen åsigt
i stället för att blindt följa en viss ledares, denne må i öfrigt vara huru
framstående som helst. Vi kalla detta sällskap den politiska
nationalföreningen (National Political Union), och hoppas att det skall blifva
till någon nytta. Vid valet 1885 fingo de olika partienias
förberedande valmöten nästan öfverallt sin vilja fram, vid de senaste
månadernas val voro de röstberättigade mycket mera sjelfständiga.
Här nägra ord till svar på er fråga, hvilka som nu äro de
förnämsta förkämparne för qvinnans rösträtt. Af beqvämlighet»- och
spar-samhetsskäl indela vi landet i olika sektioner. Sä har England
fördelats i tre hufvuddistrikt: Manchester-föreningen åtager sig landets
nordliga del, Bristol-föreningen den vestra, London-föreningen den
södra och östra, i Manchester är miss Lydia Becker sekreterare, och
5 eller 6 parlamentsledamöter, jemte nägra andra, tillhöra styrelsen.
Miss B. gifver ut »Women’s Suffrage Journal» (Qvinnans
rösträttstidning), den bästa redogörelse för vårt arbete vi egt sedan 1870.
Tidningen tillsändes hvarje parlamentsledamot och hvarje tidning i landet.
Miss B. är äfven London-föreningens parlamentsagent och tillbringar
nödvändigtvis, under det parlamentet är samladt, mycket af sin tid i
London för att vara i underhusets närhet.
Miss Balgarnie är sekreterare i London. Styrelsen derstädes
räknar många väl kända namn: mrs Fawcett, miss Frances Power Cobbe.
miss Boucherett (som grundade »Sällskapet för qvinligt förvärf» —
Women’s Employment Society —), mrs Lucas, namnkunnig som
nykterhetstalare, miss Jane Cobden, den ryktbare statsmannens dotter och
många andra. I Bristol fylles sekreterarens plats af miss Blackburn,
en qvinna, som saknar sin like i energi och företagsamhet samt
förmåga att finna ut nya sätt att föra vår sak framåt. I den styrelse
hon tillhör, är mrs Ashworth-Hallett, som länge har arbetat för denna
sak, kanske den verksammaste; äfven miss Prieslman, svägerska till John
Bright och mrs Clark, hans dotter, tillhöra denna del af England.
I Skottland är vår kära gamla vän, mrs Mc Låren i Edinburgh,
sällskapets ordförande: hon har arbetat outtröttligt, innan hon blef af
sjukdom försvagad. Här äro miss Kirkland och miss Wigham
sekreterare.
Hvad slutligen Irland angår, så hafva vi i Dublin mrs Heslow,
en dam tillhörande qväkarnes samfund och som arbetar synnerligen
träget och med ett outtröttligt nit, samt i Belfast den mest hängifna
och ihärdiga arbeterskan bland alla, miss Tod, hvilken med ringa
förmögenhet och klen helsa under åratal helt och hållet gått upp uti
sitt arbete för nykterheten, qvinnornas uppfostran och rösträtt samt
sedlighetsfrågan. Hon har underbara naturgäfvor och eger bland alla
qvinnor jag känner den vidsträcktaste kännedom ej allenast af
irländska frågor, utan af literaturen i vidsträcktaste mening. Hennes
föredrag är klart, vältaligt och rakt på saken, och unionisterna och
protestanterna i Ulster se upp till henne som en af sina ledare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
