Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte VII. Augusti-September 1886 - Literaturanmälan - H. Lindgren, Profiler af Ernst Lundqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
214
af kattorna och gubbens intresse härför förefalla temligen problematiska.
»Skandalen i Sveninge» torde vara samlingens mest utarbetade och bäst
motiverade historia. Men den är dock till verkan underlägsen den
första och den sista berättelsen, som otvifvelaktigt höra till det bästa
författaren hittills åstadkommit. »En julnatt» är en stämningsfull idyll,
men utan idyllens vanliga skådeplats, landet, och utan dess vanliga
personer, unga menniskor. Denna idyll spelar i en omgifning af
skurbaljor och julstök midt på natten i en stockholmsvåning, der madamen
skall skura till dess herrskapet återkommer. De uppträdande här äro
öfver medelåldern, och beskrifningen på madame Carlsson framtrollar
icke bilden af någon skönhet. Någon öfvermåttan älskvärdhet i uttryck
utmärker henne icke och hennes man stadsbudet är kavaljer på sitt
eget sätt med en viss handgriplig välvilja. Och kritisk blick har han
också för madamens skavank och kroppsliga ofullkomligheter — men
ändå — kärleken är efterhängsen, skulle kanske stadsbudet uttrycka
sig — och hans handlingar äro bättre än hans ord, och när han finner
madamen insomnad af trötthet fram på natten, lägger han sig, så karl
han är, ned på golfvet och skurar det färdigt för att hustrun skall fa
sofva i lugn. Här har författaren lyckats att ovedersägligt bevisa, att
i många och öfverraskande former trifs det sköna. 1
Samlingens sista berättelse med titeln »Kärleksbref» tvekar jag icke
att kalla ett litet mästerverk. På dessa få sidor har en hel historia
blifvit sammanträngd och två karakterer blifvit skildrade med tillhjelp
af några bref, vexlade mellan tre personer, en flicka ur den tjenande
klassen och hennes två älskare. Hon glömmer bondpojken för
stads-herrn och utbyter sin landtliga oskuld mot en näbbig
stockholmsjungfrus oförskräckta verldsvana. Hennes bref, likasom bodbetjentens,
äro utomordentligt roliga som språkprof på stockholmsjargonen och
isynnerhet äro artigheterna och munvigheten hos den senare
oemotståndligt kostliga. I hennes landtlige fästmans skrifprof hafva vi,
omklädda i den otympligaste form, hjerteutgjutelser med den finaste doft
af kärleksinnerlighet, naiv oskuld och äkta manlighet, en manlighet,
som icke förnekar sig, när han får sitt afslag, och i svaret tänker han
minst på sig sjelf, men mest på henne, som svikit honom, och ber
henne att vända sig till honom, om hon någonsin behöfver ett stöd
eller hjelp af något slag. Men författaren har icke förledts att
idealisera den han beskrifvit så vackert. Han fördöljer icke den möda
han gör sig att med versstumpar och svarfvade uttryck förfuska sin
känsla, och bredvid det rörande och äkta framträder det sentimentala.
Och om denna kärlek till sanningen vitnar hela samlingen. Den kan
dessutom utgöra en välbehöflig hvila från den diskussion af »frågor»,
hvarmed vår skönliteratur sysselsätter sig, men hvartill hr Lundqvist
icke lemnar något bidrag utom det, att han icke anser allt, som sker
1 En granskare har kallat denna historia »gjord». Här ett litet motbevis:
En fru hade läst berättelsen i Jultidningen med stort nöje, och när kort derefter
hennes tjenarinna hade kaffekalas för portvaktens, gaf hon henne historien att
läsa högt för sina gäster. Ilär mottogs den nu med oförstäldt bifall. Skratt
och rörelse aflöste hvarandra hos åhörarne och slutintrycket blef den djupaste
förvåning hur skribenten kunde veta att tjust sä går det till t.
Red.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
