Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte VII. Augusti-September 1886 - Ellen Fries, Om »Hemstudier». I - Eglit, Doktorns unga fru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
219
ten är ju arbetet på egen hand en svår pröfvosten. Hvad skolorna
dock alltid kunna göra för flickorna, det är att lära dem, att de ej
äro fullärda, då de slutat skolan, och att väcka deras båg för att, så
vidt deras andra pligter det medgifva, fortsätta sin intellektuela
utbildning. — — __ ____ ____
Här har hufvudsakligen talats om »hemstudiernas» betydelse för
unga flickor, som ej äro mogna för sjelfarbetet. De kunna dock
äfven lemna, anvisningar och råd åt dem, som redan kunna studera
på egen hand, men ej hafva tillgång till de råd och tankeutbyten,
som alla studier kräfva.
Det bästa beviset för hemstudiernas nytta är likväl den anslutning
de vunnit utom Sverige, men till deras utveckling och anordning i
främmande land skola vi i ett följande häfte öfvergå.
(Forts.)
Doktorns unga fru.
Ett förstlingsf örsök
af Eg lit.
^Furli hade just kommit tillbaka frän balen. Hon hade frågat sin
kammarjungfru, om hennes man var hemma, men fått det svaret,
att »hr doktorn var på sjukbesök», hvarefter hon afskedat flickan.
Hon ville vara ensam med sina minnen.
Hvilken förtjusande bal det varit! Löjtnant Torlow — fans det
väl någon, som dansade bättre än han? Och så underhållande och
qvick han var — så helt olik Ludvig — hennes man. Usch, hvad
han var otymplig och tråkig — begrep inte det ringaste att sätta
värde på henne — reste ju helt tvärt ifrån henne före frukosten,
fastän han visste, att hon skulle pä bal. Så helt och hållet olika
den glade, treflige löjtnanten. Hon tyckte sig ännu känna den ömma
tryckning, han gaf hennes hand, när de hade dansat ett par hvarf
kring salen, och hon sjönk ned i en emma. Och när hon satt ensam
i det lilla hörnrummet, och han kom och satte sig i soffan bredvid
henne, hur hade han ej sett henne in i ögonen — ja, det var
tydligt, att han var förtjust i henne, och hon var det äfven i honom, ja
hon älskade honom sä.
Men hon var ju gift! Hvarföre hade hon gift sig? Hon hade
aldrig, nej aldrig någonsin, tyckt om Ludvig, det hade hon bara
inbillat sig, och dessutom var hon högmodig öfver att bli gift så snart,
hon hade ju bara varit 17 år då. Men nu var hon 19, och nu skulle
hon minsann visa, att hon ej var något barn längre, utan hade kraft
till att . . . ja, till hvad visste hon ej så noga, men nägot
förskräckligt för Ludvig skulle det bli. Inga favoriträtter till middagen — inga
smekstunder efter middagen — O, hvad hon hatade den der tröga,
dumma, odrägliga, gamla Ludvig, som inte ens hade så pass vett, att
han blef svartsjuk!! — Och Gurli kastade sig på sängen och snyftade
högljudt. Så småningom tog dock tröttheten öfverhand, och hon somnade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
