- Project Runeberg -  Dagny / 1886 /
243

(1886-1913)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte VIII. Oktober 1886 - Hilarion, Strödda anteckningar om qvickhet och humor

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

243

Ett annat infäll, adladt till qvickhet genom sjelfva sin korthet, är
George Sands påstående: Qvinnan blir aldrig femtio är, på sin höjd
två gånger tjugufem».

Humorn slår i sina högre former ständigt öfver till poesi.
Nästan alla stora nutida humorister kunna kallas prosaskalder.
Numera innefattar man också i begreppet humor nästan endast cle högre
formerna deraf och definierar dem, än såsom den sympatiska
framställningen af de oharmoniska elementen inom menniskonaturen och
lifvet, än som »en sorg i rosenrödt».

Så när Tegnér skrifver: »Det är med hjertat som med vattnet,
det blir aldrig rätt stilla förr än det lagt sig is deröfver»; eller dä
George Sand säger: Så snart man vet hvarför man ler, slocknar
löjet och tåren vill qvälla fram».

Det finnes dock något, som med skäl kallas folkhumor, och som
uppenbarar sig redan i medeltidens sagor och mysterier. Om denna
är den första form af humorns uppträdande, är dock osäkert. George
Eliot antyder, att ursprunget till den underbart fängslande blandning
af gyckel, poesi och filosofi, som bildar den moderna humorn,
troligen kan spåras tillbaka ända till vildens grymma gyckel öfver sin
plågade fiendes qval, så stark är nämligen, tillägger hon, tingens
utveckling från lägre till högre former.

Qvickheten är en elektrisk stöt, som griper oss med våld och
utan afseende pä vår föregående sinnesstämning; humorn smyger sig
sakta öfver oss och beröfvar oss ej makten öfver oss sjelfva.

Den räa, grymma humorn har nästan försvunnit ur senare tiders
literatur, den råa och grymma qvickheten öfvcrflödar.

Man erinre sig, för att återkomma till presthistorierna,
Thomanders förklaring pä uppkomsten af läseriet i Småland. »Presterskapet
snarkade sä, att församlingarne väcktes».

Qvickheten är perenn, humorn blir lätt öfverärig, båda gripa
dock ofta in i hvarandra. I deras högsta potens finnas de
sammansmälta till ett, så hos Shakespeare och Moliére. Qvickheten är i det
hela oumbärligare, hon ingår öppet eller underförstådt i allt
framstående skriftställeri, stäcker öfverdrifter, hämmar ytterligheter, hvilka
kunde slå öfver i det löjliga, samt utestänger »le genre ennuyeux».
Qvickheten verkar äfven då, när hon icke slår ut i qvickheten Hon
måste likna diamanten och vara på en gång skärande och blixtrande.

Den franska nationalkaraktären torde eljest vara den närmaste
typ naturen gifvit oss för qvickhet så vidt som möjligt ouppblandad
med humor, den tyska åter för humorn till det yttersta blottad pä
qvickhet. Typernas typ är å ena sidan Voltaire, å den andra Jean
Paul, båda i följd af sin ensidighet nästan onjutbara för efterverlden.

Tyskland, fortfar George Eliot, har gjort för oss större ting och
derför vare clet heclradt; men någon qvickhetstyp har det icke gifvit
verlden.

När vi säga, att clen tyska anden är ofruktbar på qvickhet, så är
det ungefär detsamma som att säga, att en hvetebärande jord är
ofruktbar på foderväxter. Då vi erkänna, att vi icke kunna njuta af
tyskens lekfullhet, så innebär clet detsamma som att vi, ehuru hästen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 11:50:17 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dagny/1886/0301.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free