Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte VIII. Oktober 1886 - W. J., Hans lilla tenndosa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
252
var ensamt, likasom i början af deras giftermål. Då hustrun nu hade
mindre att göra, sysselsatte sig hennes tankar mycket med det förflutna.
Hon kom ihåg sig sjelf som en glad ung qvinna, hvars fader
gaf henne vissa månadspengar, som hon kunde använda efter behag.
Hon blickade nu tillbaka öfver nästan ett halft sekel af sitt lif som
gift, hvarunder hon hade känt sig »precis som ett fattighjon».
Från början hade hennes man aldrig erbjudit henne nägra
penningar. Då hon var tvungen att be om sådana, hade han alltid
frågat: >Hvad skola de vara till?» Han gaf henne alltid penningar,
då hon begärde, men sade alltid: »Gif mig tillbaka det du får öfver
vid vexlingen», och hon gjorde det alltid. »Sålunda», sade hon,
»hade jag aldrig ett öre att använda fritt, som man ju sätter sä
mycket värde på. Ibland ville jag skänka litet åt en fattig, eller till
missionen, eller gifva ut litet för egen del till något, som ej var
alldeles nödvändigt; men det kunde jag aldrig.»
l)å hon nu i sin ålderdom satt och funderade öfver detta,
kände hon pinan deraf så stark, att hon var tvungen att lätta sitt
hjerta genom att tala om det för någon — och så fick jag veta det.
Det var nästan outhärdligt», sade hon. Jag var en god hustru och
en god moder, och jag fullgjorde alltid mitt arbete. Min familj
saknade aldrig någon trefnad, som min omsorg kunde anskaffa. Det
var en tillfredställelse att se dem alla trifvas och ha det bra, och
detta hjelpte mig att bära den der — den der — ja, just den der
förödmjukande känslan af fegt kryperi, som en tiggare torde ha,
när han stär vid en bakdörr och ber om litet mat. Om jag hade
varit död, och en hushållerska eller tjenare hade gjort för familjen,
hvad jag gjorde, skulle min man ha tyckt, att hon förtjenat en god
lön. Men jag var endast hans hustru, och lagen gaf honom rättighet
att få min hjelp — och det utgjorde skillnaden.»
Hennes målande, tårfylda beskrifning af små drag, som visade
det lidande och de förödmjukelser hennes armod ålagt henne, kommo
mig att yttra: »Hvarför sade du honom ej helt öppet, huru du kände
det, och hvad du ansåg vara rätt?» »Jag gjorde det en gång, för
länge sedan. Han hörde på mig, tills jag hade slutat; men han tog
det, som man upptager ett barns tanklösa prat. Hvarken då eller
någonsin sedan erbjöd han mig det ringaste, utan sade endast: Har
du icke allt hvad du behöfver:»
På en anmärkning, jag gjorde, svarade hon: »Jag vill ej, att du
skall tro, att min man icke är en bra menniska. Han är mycket aktad
i vårt samhälle. Han har uträttat en hel del offentliga uppdrag för
stadens räkning, är verksam inom församlingen och verkligen en god
man. »Det är bara det, att jag känt mitt lif med honom vara ett
lif i stor fattigdom». Borttorkande några tårar, tryckte hon hastigt
en kyss på min kind.
Det är en historia de äkta männen borde lägga på hjertat. Ty
visserligen har ingen hederlig man, som kommer att tänka derpå, lust
att komma sina barns moder att känna sig som en tiggerska.
w. y.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
