Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte IX. November 1886 - Laura Kieler, Ibsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ibsen.
Tecknad af Laura Kieler.
n ensom Månd!» Så kallar han sig sjelf, och så kallas han af
andra. En man, som flyttar milstolpame allt längre och längre
ut och står på vakt, spejande efter soluppgång. Så snart han
blir upphunnen, drager han sig skygg undan och kämpar sig allt
längre ut på »Stenrøse og Vidder». Han stannar icke för att se om
han får andra med sig. Han är en pionier, som går före sin samtid
och derför alltid kommer att gå ensam, höjande baneret och
manande ständigt: framåt 1 uppåt!
Man ville blott önska, att den outtröttlige vandraren stundom
ville unna sig några ögonblicks rast och se sig om för att få klart
för sig, huru långt stycke väg dock blifvit lagd till rygga. Det
skulle taga bort en del af bitterheten ur hans själ.
Likväl skall han aldrig kunna inpassas i gruppen af »tidens store
män». Henrik Ibsen kan icke följa en sluten trupp. Han ser
framtidskolonnerna rycka fram, men han går alltid förut. För honom
gäller i hela dess kraft bibelns ord, till den, som satt handen till
plogen, att icke se sig tillbaka.
Han är norrman från topp till tå, men en norrman, i hvilken
icke finnes en skymt af Per Gynts humbug, en norrman, som hyser
en så stark sjelfkritikens ängslan för att göra sig löjlig, att han i
den punkten nästan kan sägas vara dansk.
Ja, helt visst är han en »ensom Månd», en varsam man, hvilken,
så snart talet faller på lefvande samtidspersoner, i synnerhet diktare
och konstnärer, ögonblickligen knäpper igen rocken ända till hakan
och sitter der framför en, otillgänglig, fåordig, med hårdt
sammanpressade läppar.
Men nämn blott idéerna, de store döde, och man skall illa
känna Ibsen, om man kallar honom sluten.
När den store diktaren sitter hemma hos sig, rigtigt lugnt och
trefligt, och har en eller två, tre omkring sig, som han känner
sympati för, och som han tror, det vill säga icke misstänker för att vilja
draga vexlar på honom, då kan denne tyste man, som icke utan
svårighet finner uttryck, plötsligt blifva vältalig.
Två gånger har jag sett honom upprymd, nästan hänförd. Ena
gången var då »Kongsæmnerne» uppförts i Berlin, den andra efter
Suezkanalens öppnande. Till mina bästa minnen höra sommaraftnarne
i hans hem i Dresden. Det var en sådan afton han skildrade
inträdet af kejsarinnan Eugenies skepp i kanalen.
»Hon satt der under dånande kanonsalut», berättade han, »midt
på det blomstersmyckade däcket, omgifven af sitt hof och helsad af
tusen sinom tusendes jubel — en annan Kleopatra! Jag hade aldrig
sett en skönare syn.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
