Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte IX. November 1886 - Literaturanmälan: H. Lindgren, Paul Heyses noveller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
265
Till fäderneslandet är han kosmopolit, till trosbekännelsen
eklektiker, till sympatierna universell, och dock är det en nationalitet
likasom det är en viss ålder och en viss typ han företrädesvis väljer.
I Italiens jord slår hans dikt allra helst sina rötter, för de ungas lif
och deras ålder klappar hans hjerta varmast, och rikast ^blommar
hans poesi, när det är den unga qvinnan han får skildra. Helst
skildrar han henne, icke med ett omedvetet stilla blomlifs
inbunden-het, utan hos henne slår jungfruligheten ut i sträng otillgänglighet:
hans Arrabbiata har vissa slägtskapsdrag med naturelementen i sitt
blinda trots, sin utmanande halsstarrighet, sin stolta otämjelighet.
Så fort ungdomen och skönheten komma på tal, tar konstnären hos
Heyse öfverhand öfver sedeskildraren och historikern. Det kan hända
honom att tappa bort tråden och förlora sig i för ämnet mera
främmande skildringar, när han sysselsätter sig mecl sådana bilder, och
ofta äro icke de noveller bäst, der Heyse mest oförbehållsamt låter
sitt hjerta tala; men hum gerna öfverser man icke med en och annan
konstnärlig brist, för det tillfälle de gifva oss att se in i hans själ,
som han annars häller omsorgsfullt tillstängd för obehöriga blickar.
Hans kärleksnoveller äro färgade af ett visst vemod, som annars
är sällsynt hos Heyse. Detta vemod inträder hos honom imgefär
samtidigt med kärleken, och det förklaras, efter hvad jag tror, deraf
att kärlekens komplement är förgängelsen. Och hvem har det icke
slagit, att detta vemod är så vanligt just hos ästetiska naturer! För
skönhetens beundrare och svurne dyrkare är lifvet kort, kortare än
för andra, och för dem fins det en rest af lif, ålderdomen, som de
knapt vilja kalla med namnet lif; det fins för dem en solskensdag,
då lyckan strålar och kärleken ler, men den förbleknar hastigt, och
sedan är lifvet tomt och kallt, och de värma sig då hos nya
generationer eller spegla sin flydda ungdom i minnets matta glans.
Hör icke Heyse just till dessa, och ligger icke häri hans dikts
svaghet så väl som styrka? För honom koncentrerar sig lifvet i
ungdomsnjutningens ögonblick, i den älskandes smekande uppenbarelse.
Derför tycker man sig höra ur hans noveller nästan som en
ångest-full bön, den enda sens moral, man kan tillskrifva honom: försumma
icke ungdomen (så skulle denna sens moral kunna öfversättas), leta efter
kärleken och akta dig, att lyckan icke undgår dig. En af novellerna
heter Resan efter lyckan: den unga qvinnan är sjuk af samvetsqval,
hon har vägrat att bönhöra sin älskade. Hon jagar houom ut i
natten, han störtar från sin häst och dör. Detta är hennes brott,
öfverallt ser hon hans bedjande ögon, hon hör hans klagande röst;
och dessa ögon och denna röst tyckas likasom förebrå henne, sägande
detsamma som korpen i Poes beundransvärda dikt: never, never möre!
Hvem känner icke Flickan från Treppi, en figur, som står
alldeles på gränsen till det orimliga, men hvars strid mot älskarens
motsträfvighet och kyla hör till det mest storartade Heyse diktat.
Endast afslutningen verkar något afkylande, då diktaren tycks ha varit
rädd för sin egen figurs djerfhet och låtit förleda sig att uppblanda
hennes tro med tvifvel, något som icke torde vara i stil med
karaktären.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
