Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte IX. November 1886 - Ernst Ahlgren, Herr Tobiasson. En julhistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2ö9
inte kunde låta bli att hålla af hela verlden, den andre en inbiten
skeptiker, som hånlog åt denna sentimentalitet.
Hvarhelst herr Tobiasson mötte någon, som behöfde hjelp, der
var narren framme och pockade på att han skulle vara tillreds. Och
om herr Tobiasson fogligt svarade, att hvar och en får reda sig, som han
kan, så fick han känna sin plågoande. Ty han gaf icke tappt. Han
kunde hålla den arme mannen vaken nätter igenom, han tutade i hans
öron, att han var en förstockad gammal syndare, ja, han förbittrade
hvarenda bit mat för honom och kom honom att känna det, som om
han stulit den ifrån andra.
När herr Tobiasson till sist var så förpint, att han icke kunde
mer, så gjorde han narren till viljes. Men clå blef det skeptikerns tur!
Och hade herr Tobiasson haft det hett förut, så blef det etter-värre
nu. Ty skeptikern var långt mera raffinerad än narren, och han
förstod att framhålla det hela så bottenlöjligt, att herr Tobiasson kunde
blygas ögonen ur sig. Han hetsade den arme mannen med sitt hån,
han marterade honom med sjelfförebråelser han visade honom med
matematisk noggrannhet, hur ett visst litet kapital skulle rinna bort
genom gifmildhetens tomma taska utan att lemna qvar annat åt en
viss gammal herre än medvetandet att ha hushållat som en tok.
Sluttablån bestod alltid af herr Tobiasson sjelf, sedd som
fattighusgubbe i magisk belysning.
Med det sista kunde skeptikern göra herr Tobiasson ursinnig;
i sin förbittring trätte den gamle herrn på narren, knöt handen sä
till sägandes för näsan på honom och sade, att han icke var värd
en pris snus.
Men ingenting hjelpte. De fortforo att slitas om honom, de två,
och han skulle velat ge allt hvad han egde bara för att få ro.
Han gick alltid med en hemlig känsla af att hvad han gaf åt en,
det tog han ifrån en annan, och det var narren skuld i. Derför
beslöt han att bryta med denne; han ville helt enkelt resa ifrån honom
och söka räddning hos skeptikern.
Detta visa beslut satte han i verket med en brådska, som om det
gält att rädcla sig undan en jordbäfning. Han sålde sitt hus, satte
auktion på sina husgudar och köpte sig en lifränta. I Lund kunde
han icke stanna, ty hvarje medellös student var en snara, — ja
öfver hufvud taget hvarje student, som befann sig i »tillfälliga knipa.
Och gatorna vimlade af dem.
Till Stockholm kom han en ruskig decembermorgon, medan
staden låg och sof. Han njöt af att allt såg sa främmande ut och
kallt. Här skulle han vara fredad. Hans böcker och hans musik
skulle bli hans verld. Studentsången gaf han tusan; här hade han
stora operan.
Och så hade herr Tobiasson under sin jagt efter rum funnit en
möblerad dublett, som var olik alla andra dubletter han besett. Han
hade endast anmärkt, att han skulle önska en schäslong i sitt innersta
rum, och en schäslong anskaffades.
Värdinnan var en vänlig menniska, förskräckligt rädd, att herr
Tobiasson skulle bli missnöjd och flytta bort. I hans dåvarande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
