- Project Runeberg -  Dagny / 1886 /
271

(1886-1913)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte IX. November 1886 - Ernst Ahlgren, Herr Tobiasson. En julhistoria

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

271

bestod i att hon vattenkammade sitt burriga här samt satte framför
sig ett urblekt och förtvättadt förkläde, tunt och stärkt som ett stycke
papper. På stökdagar — frun bakade småbröd till försäljning —
kunde han se pigstackaren skynda öfver gården i en ännu värre
kostym än vanligt. Han hade särskildt fäst sig vid att det på ena
öfverarmen rifvits ett trekantigt hål i det tunna bomullstyget, så att
bara skinnet tittade fram. När det var en riktigt kall dag — och
sådana funnos det många den vintern — då kunde den refvan
ordentligt spöka för herr Tobiasson. Han såg den hvar han gick och stod,
han kunde icke tänka på annat än hur kölden måste nypa i denna
nakna hud, krypa längs kroppen under tunna kläder, fnarra ett
blåfruset skinn, draga i det med skälfvande nervtrådar, smyga genom
hvarje por, — smyga genom märg och ben, smyga ända ned i
själen, — denna bitande köld, som trängde genom hans tjocka
vinterrock. Det var att bli vanvettig af, att känna hur hon frös, och ingen
tycktes se det mer än han! Alla kunde låta henne gå så, bara inte
han — inte han!

Var det inte att bli tokig af! Hvad rörde det honom, att hon
frös? Han hade sagt sig det hundra gånger, och ändå föreföll han
sig sjelf som en förkastad varelse, bara derför att han vågade ha
penningar, medan nöden gick utanför hans dörr.

Hvilka qval måste det icke ligga i att vara rik, när man kunde
känna det så af en stackars lifränta!

Han hade ämnat fira sin afton så angenämt, ensam med en flaska
Johannisberger och sin musik; han hade fått hem nya noter, ett helt
fång att äta sig igenom. Och nu kom detta och förstörde hans
glädje! Det var narren — endast den förbannade narren, som var
skuld i det. Han hade sagt åt herr Tobiasson: »du kan gå ut, lika
godt hvart, du kan säga dig bortbjuden, promenera i staden och få
en bit mat på en restauration. Hvad skadar det dig? Och så kan
du lemna våningen åt dem, skaffa leksaker åt barnen, ett
klädnings-tyg åt pigan och någonting åt frun. Du kan hålla dig undan, så att
det åter är, som om de hade sitt lilla hem, och som om allt vore
som förr och ingen inkräktare funnes. Det kan du göra».

Så långt hade det gått, när herr Tobiasson tog till med sitt
jaha ja», och han sade det förtretadt, ty han kände redan i faggorna,
att hur mycket han stretade emot, så skulle narren draga åstad med
honom ändå. . . . Jaha ja, han skulle lemna allting ifrån sig, jaha.
— Han var så förbittrad, att han sjöd. — Och hur skulle det gå?
Jo, man skulle märka, att han var ett fä. Man skulle taga emot
allting; i början med öfverraskade miner, tacksamma leenden, sedan
skulle det gradvis nedsjunka till en angenäm vana, ett likgiltigt
hållande till godo; sist skulle det bli till växande fordringar. Och så
var man under toffeln: — värdinnans toffel. I Lund hade det varit
hushållerskans. Skeptikern grinade som vid smaken af malört.

Nej! Hvad rörde det honom huru deras julafton blef? Kunde
han hjelpa alla menniskor?

Han ville sk! bort sina dumheter. Han ville gå ut och äta
middag. Hvad var det med julafton? Var det något, som han hade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:03:57 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dagny/1886/0333.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free