Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte IX. November 1886 - Ernst Ahlgren, Herr Tobiasson. En julhistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
274
mörkt, långt innan dagen började gry. Och nu sålde han en sådan
gran för femtio öre!
Hen* Tobiasson såg ut som om han betänkte sig. Karlen med
de förväntningsfulla ögonen stod och betraktade honom, angelägen
att läsa hans tankar.
Var det nu möjligt att säga sig ha frågat af nyfikenhet blott,
och att gå sin väg? — se den höfligt påpassliga minen gå öfver i
missräkning och groll!
»Det är röfvareköp», sade karlen.
vBär hem den då, här är mitt kort.»
»Och så får jag tjugufem ore för jag bär hem den.»
Herr Tobiasson gaf honom sina sjuttiofem öre och gick vidare.
Der, på hörnet, låg en blomsterbutik, liten och oausenlig, men
med så vackra blommor. Herr Tobiasson kunde aldrig låta bli att
se på dem, han var en blomstervän. Derinne stod en ung man och
såg på, medan trädgårdsmästaren ordnade friska blommor i en korg,
hvita, röda, mångbrokiga, och under blommorna läg det frukt —
äpplen, päron och drufvor, — drufvor i stora, gröna klasar. Den
unge mannen log, han log så lycksaligt, och hans vinterrock var sa
sliten, hans händer röda af kölden. Men hvad tänkte han på det!
Det var julafton.
Herr Tobiasson gjorde helt om. Det var icke att uthärda. Han
hatade den unge mannen, som var så glad, han hatade
trädgårdsmästaren, som såg sä beskäftig ut. Hvad rörde det dem, att det
var julafton i qväll! Behöfde de göra sig till fånar för det? —
Drufvor och blommor. . . .
Jaha ja.
Han dref äter hemåt. Han skulle gå hem och läsa tidningar,
låtsa som om ingenting vore på färde. Ingenting? Jo pytt! Man
skulle vänta julklappar af honom, nu, när han varit ute. Han visste
precis hur det skulle gä till. Pigan skulle komma in med hans
aftontë, se på honom med en skyggt glad blick: nu ger han mig sin
gåfva. Och han skulle låtsa om ingenting. Då skulle den glada
minen draga bort igen som en försvinnande ljusglimt, hon skulle
sänka hufvudet på det cler sättet, liksom hängde det löst på en träd
och föll framåt af sin egen tyngd. Och hennes ögon skulle fyllas
af tårar. Han kände det så väl. Det var utstående, ljusblå glosögon.
Tårarne skulle draga sig öfver dem som vatten öfver en glasruta,
göra blicken orörlig, stå och leka på brädden af ögonlocken, färdiga
att rinna öfver. Hon skulle göra allt för att dölja det; bortvänd
skulle hon gä ur rummet och ljudlöst stänga dörren efter sig. Men
han skulle ha sett det ändå, och han skulle se den blicken om och
om igen i sitt minne, han skulle pinas, våndas. . . .
Och nu spökade den igen, den slankiga gamla bomullsklädningeri
med refvan på ärmen, der kölden bet i nakna huden.
Hade han dä mera qvar sjelf än att han kunde lefva som han
gjorde 1 Hvad var det för fordringar? Hvad skulle han försakar
Nej, det måste vara slut med blödigheten!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
