- Project Runeberg -  Dagny / 1886 /
277

(1886-1913)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte IX. November 1886 - Ernst Ahlgren, Herr Tobiasson. En julhistoria

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

277

»Är Tilda der?» frågade han häftigt, då frun öppnade.

»Tilda!» ropade frun.

»Tilda!» ropade barnens små klena röster derinifrån.

Och Tilda kom springande med andan i halsen. Herre Gud,
det gamla odjuret kunde alltid hitta på och flytta till nyår, om man
icke gjorde honom till nöjes.

Han såg på Tilda och visste inte riktigt hur han skulle säga.
Och denna hans villrådighet tog sig uttryck på sitt eget sätt:
kautschuks-hakan sköt upp emot näsan, de borstiga ögonbrynen sänktes,
ansigtet blef så kort, munnen så bred och näsan så komiskt
be-herskande.

»Hur mycket kostar tyget till en klädning?» kom det till sist.

Tilda såg upp, om frågan verkligen vore stäk! till henne. Det
var den, ty under de yfviga ögonlocken plirade ur skuggan ett par
ögon ned på henne. Hon stammade, stirrade och letade efter ord.

Kunde. . . .r Var det möjligt att. . . .? Hade han en käresta?
Det hade sådana gubbar ibland.

Det var som om han läst hennes misstanke, och den gjorde honom
ursinnig.

»Till en piga!» kraxade han till med ett korpläte så omenskligt,
att Tilda förfärad såg bort till matmodern efter undsättning,

>’En åtta, tio kronor», svarade denna, som mera bibehållit
fattningen.

»Se der. Och låt mig så slippa att se den der med refvan på
ärmen: den är inte värd bättre än brännas upp,» sade han vresigt och
räckte henne en tiokronesedel.

De utstående ögonen blefvo blanka af tårar. Var det af
tacksamhet för den nya klädningen eller af förödmjukelsen att bli
förebrådd den gamla? Hur kunde han veta! Hon neg till tack och
såg dubbelt så förlägen och dubbelt så fattig ut som annars. Det
skar i det gamla tokhjertat att se det, och han skulle gifvit mycket,
om han kunnat stryka med sin hand öfver det burriga, nedböjda
hufvudet, som icke hunnit bli vattenkammadt, och om han med
vänlig röst kunnat säga: stackars barn jag menade icke illa. Men
det kunde han icke. Han var förlägen, mycket förlägnare än
Tilda.

Medan han i sällskap med brorsonen gick utför trappan med
tunga, knarrande steg, räknade han harmset efter hvilket hål dessa
onödiga utgifter gjort i hans kassa. Och nu måste han naturligtvis
köpa någonting åt brorsonens barn också? Julen är ju ett uttryck
för ett det oförsyntaste utpressningssystem, det kunde väl ingen
bestrida. — Och hvad skulle han hitta på att köpa åt de barnen, som
han icke kunde afspisa med pengar! Hvad brukar man köpa åt
barn? Det visste icke herr Tobiasson. Kunde man gå in i en bod,
slänga penningarne på bordet och säga: ge mig för tre kronor
leksaker.

Han kände sig bitter och gallsjuk. Hvarför skall julafton tvingas
på dem, som icke vilja ha den? Han ville icke. Hvarför kunde
han då inte slippa!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 11:50:17 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dagny/1886/0339.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free