- Project Runeberg -  Dagny / 1886 /
279

(1886-1913)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte IX. November 1886 - Ernst Ahlgren, Herr Tobiasson. En julhistoria

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

279

I en beqväm skrifstol satt herrn, mecl fötterna hvilande på en
af de utdragna lådorna i sitt skrifbord, och nära honom, med
arm-bågarne mot ett litet sybord, satt hans unga hustru, åhörande honom
med lifligt intresse, ehuruväl han blott hade att förtälja om saker,
som borde vara henne gamla och välbekanta, nämligen hans första
bekantskap med henne sjelf, hans obetänksamma frieri och allt
Som deruppå följt. Väl hade det varit ett vägstycke att gifta sig
på så små inkomster, men det tycktes gå bra, och man hade icke
ångrat sig. Härvid sågo de två på hvarandra med leende, menande
blickar, och herr Tobiasson fick det intryck, som vore de uppfylda
af en oändlig tacksamhet emot hvarandra för någonting.

Utsträckt i värdens Voltaire-stol och med ciggarrkoppen på dess
klaff", satt han och betraktade den lilla interiören med en skygg,
välvillig nyfikenhet.

Egentligen var det mycket få äktenskap herr Tobiasson sett,
men att det fans lyckliga och olyckliga sådana, det visste han. 1
de lyckliga smektes man — och det gjorde honom skamsen, ty
smekningar voro förbjuden frukt, som det var en fräckhet, att plocka
midt för allas näsa, — i de olyckliga trätte man, och då var det
säkrast att hålla sig på afstånd.

Att bli så der handlöst inkastad i två unga menniskors hemlif,
gjorde derför ett underligt intryck pä honom. Det fans någonting
så naturligt och otvunget hos dem, deras vänlighet hade en själsfinhet,
som var ny för honom, och deras hvardagsspråk var så kamratlikt,
att han kände sig hemmastadd som i en krets af sina
student-skycldslingar.

Med sin gammalmans-nyfikenhet granskade han deras ansigten,
och han fann i dem intet, som tydde på slitningar, ingenting, som
ingaf oro, farhågor eller medlidande; endast trygghet och
tillfredsställelse. Särskildt slog detta honom hos den unge mannen, och
han kunde icke låta bli att jemföra honom med sig sjelf. Pinades
han månne af denna känsla, som var herr Tobiassons lifsplåga, den,
att antingen göra orätt mot sig sjelf eller mot andra? Säkerligen
icke. Det måste finnas någonting inom honom, som satte jemvigt i
det hela.

Medan denna tankegång flöt fram som en stilla underström, satt
den gamle och lyssnade till den unges berättelse om de små
händelser, som bildat hans och hans följeslagerskas lefnadsöde.

Pojken sprang omkring, lekte för sig sjelf, slog med sin piska,
och småpratade, som om han haft någon till sällskap.

Attraherade af rörelsen, följde herr Tobiassons ögon hans lek,
i början tanklöst, men småningom med vaknande intresse.

För den gamle enstöringen var denna menniska i tillväxt rent
af ett fenomen. Om barn visste han lika litet som om äktenskap:
unga studenter och gamla ungkarlar hade varit hans hela umgänge.

Visserligen var han van att på gator och i promenader möta
sådana små kräk, vallade af mödrar eller barnflickor; han hyste en
viss vördnad för dem, som för någonting af en djup och
hemlighetsfull betydelse, men derjemte som för något, hvilket var honom okändt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 11:50:17 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dagny/1886/0341.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free