Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte IX. November 1886 - Ernst Ahlgren, Herr Tobiasson. En julhistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
281
mana till ett attentat i den riktningen. När icke detta hjelpte,
små-myste han glimtvis med en min af hemligt förstånd, och så bar det
af igen i zigzag och krumbugter, som när en hare skall förvilla
spåret.
Herr Tobiasson samtalade under allt detta, hörde och svarade,
men hela hans intresse följde den lille. Om man tordes lyfta på den
der trinda bytingen? Om han skulle skrika vid det? Tro han kunde
vara tung?
Herr Tobiasson fick ett begär att lyfta honom, — ett alldeles
omotiveradt och oresonligt begär, som inom ett par minuter vuxit till
passion.
Han måste lyfta honom, han måste känna, om han kunde vara
tung.
Utan ett ord och utan ett leende — ty han kände att detta
var ett experiment, som fordrade den utomordentligaste djerfhet och
kallblodighet — sträckte han sig fram, grep treåringen, lyfte honom
rakt upp ungefär en aln från golfvet och satte honom derpå genast
ned igen, precis på den fläck, der han tagit honom.
Jo, han var tung, förtjusande tung, alldeles hänförande tung,
— tting som en menniska, ja, nästan som en klump.
Herr Tobiasson hade rodnat starkt — af ansträngning eller
sinnesrörelse.
Pojken stod stilla ett ögoblick och såg på honom ur ögonvrån,
allvarsamt, forskande. Han betänkte sig synbarligen på hur han
skulle upptaga dessa preliminärer för en närmare sammanslutning.
Så gnäggade han till som en häst, galopperade bort i rummet och
låtsade, som om ingenting händt. Modern såg efter honom med en
beundrande blick, men herr Tobiasson syntes fullkomligt oförändrad
och samtalet fortgick som förut.
Inom några minuter hade den lille emellertid åter börjat närma
sig, i små afsatser och med mänga krumsprång, uppbjudande alla sina
smakonster för att locka den gamle till att förnya manövern. Men
då detta icke ville lyckas, befans han till sist stående alldeles stilla vid
herr Tobiassons ena ben, tungt lutande sig in deremot och med sin
ena knubbiga hand hvilande deröfver. Inviten var tydlig.
Herr Tobiasson tog denna lilla hand i sin, och det fick ske;
efter ett ögonblicks betänketid lyfte han hela den lille herrn upp i
sitt knä, läggande sin arm om en tjock liten midja, och äfven detta
fick ske; ett tänkande litet ansigte vände sig till och med om, och
ett par blåa barnaögon sågo in i det gamla ansigtet.
Det kändes så underligt, så underligt! Det blef så varmt kring
hjertat, det steg som en fuktig vårvärme genom bröstet, det ville
välla upp som en våg och strömma ned som ett regn öfver
skrynkliga kinder, men det löste sig i ett leende, som likt ett solsken
strålade ned öfver den lille och lyste upp hela det fårade anletet.
Den unge familjefadern tvärtystnade. Det fans något i denna
grupp, som tilltalade sjelfva hans skönhetssinne, och drifven af ett
plötsligt infall sade han:
»Willy, kyss farfar.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
