Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte IX. November 1886 - Ernst Ahlgren, Herr Tobiasson. En julhistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
282
Ordet kora honom i munnen, nästan utan att han tänkte på det.
Den lille såg ett ögonblick på den gamle, liksom pröfvande, så
stödde han händerna mot hans bröst och vände med allvarlig min
sin ljusröda, fuktiga barnamun upp emot honom. Den gamle böjde
sig ned och kysste den så lätt sora en andedrägt.
»Liten får aldrig se någon annan farfar», sade den unge mannen,
»pappa fick inte lefva så länge, att han kunde fä se några barnbarn,
han — stackaren! Men så borde det ha varit: farbror skulle ha haft
barnbarn nu.»
Det uppstod en paus. Gubben lade undan sin cigarr, som var
nära utrökt, och sora han glömt att hålla eld pä.
Ja, så borde det ha varit, klang det genom hans sinne. Han
borde ha varit en gammal farfar nu, med barnbarn på sitt knä.
Men han hade sprungit öfver en länk i kedjan. . . . Farfar? Hur
egendomligt det lät! Det var blott ett oskyldigt skämt, men det
kastade ett ljus öfver hans förgångna lif.
För första gången slog det herr Tobiasson, att det aldrig
funnits någonting öfver- och underordnar.lt i hans förhållande till
menniskorna. Han hade känt samma förpligtelser mot alla och
hade derför aldrig kunnat räcka till för dessa oproportionerliga kraf.
Det var denna bristande förmåga i att Öfver- och underordna, sora
hindrat den inneboende kärleken i hans natur att slä ut i blommor,
hindrat den att förtätas till frukt och kärna. Det ena förhållandet
hade förqväft det andra utan att sjelft ega förmåga af utveckling.
Medan herr Tobiasson satt och kom in på clessa funderingar,
hade frun gått ut efter kaffet, som hon nu sjelf kom in med och
stälde på det lilla bordet, under det mannen vigtigt sysslade med
att draga korken ur ett likörkrus.
»Farbror får inte tro, att vi under vanliga förhållanden äro så
här öfverdådiga», sade han gladt, med omsorg knackande pä lacket,
rundtom, rundtom, »men om julen kan man väl få lof att glömma
sin vanliga sparsamhet. . . . Fram med likörglas, hustru! Hvilken
doft! Jo, jag vet, att du förstår dig på det, — läckermun!» Han
log upp emot hustrun, som stod och ordnade koppar och glas på
kaffebrickan, för att kunna rymma allt.
Herr Tobiasson satt och såg på sin brorson, stadigt hållande
sin arm kring den lille. Denne »familjeförsörjare» var en bild af
helsan. Hans figur böljade redan runda sig så smått, men endast
sora i ett öfvermätt af välbefinnande. Kände han det kanske, när
han gaf åt de sina, som om han tog ifrån andra? Aldrig! Han
var på det klara med hvad som för honom var öfver- och
under-ordnadt. Här fans det inga slitningar mellan ensidig egoism och
ensidig sjelfförglömmelse, här fans regulatorn: familjen. Det sora
för herr Tobiasson varit så oförenligt — egen fördel och välviljan
mot andra, det sammansmälte här så naturligt, clet begränsades så
välgörande. Han undrade öfver att han aldrig sett äktenskapet från
samma sida som nu. Det fans ju en helt annan betydelse i det, än
det, sora han drömt om.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
