Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte X. December 1886 - Esselde, Arbete och Erotik. Hårdt emot hårdt af Math. Roos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
296
vid första anblicken verkar förlamande på de strejkande. Han
beklagar, att styrelsen ej kan gå damernas önskan till mötes. Man
försöker protestera, men vid hotelsen att antaga dalkullor i de
strejkandes ställe, återgår hvar och en till sitt bord. Endast Cecilia
vägrar trotsigt. Hon och direktören se hvarandra in i ögonen, och
båda mottaga häraf ett icke flyktigt intryck. Han lägger märke till
hennes smidiga gestalt och hennes fina hy, hvars skära rodnad
»förtonade nedåt den snöhvita halsen». Cecilia känner sin blick skälfva,
som hade hon sett in i för skarpt ljus, och härmed förenade sig ett
hemligt välbehag vid sammandrabbningen med denna manliga vilja.
Hon afskyr dock sjelfva denna känsla, och Upprepar sin vägran.
Han går, i det han kastar tillbaka på Cecilia »en lång underlig blick r
och hon stannar qvar, förlamad af en vild sinnesrörelse, sammansatt
af de mest stridiga känslor.
Här utspinner sig nu ett halft mystiskt och på samma gång helt
prosaiskt förhållande mellan Cecilia och direktören. Hon vill hata
honom, men kan icke. Småningom komma de i ett slags umgänge
medelst promenader, boklån och utbyte af biljetter. Hans eleganta
väsende och samtalston äro för henne som »hemlandstoner»; här var
hennes gamla ideal af en gentleman personifieradt. Men pröfningarne
hade gjort henne skarpsynt, och hon finner snart, att innanför denna
förfinade jargon, denna ytliga ridderlighet bor en formalistisk
dussin-menniska, hvars manliga kraft och viljestyrka icke är något annat än
kondenserad egoism. Och likväl böjer hon sig mer och mer för
makten af hans blotta person. »Hennes svärmiska, lidelsefulla natur,
hvilken under de sista åren hållits på afstånd från poesi och kärlek,
hämnas denna försakelse.» säger förfin »och vid den oväntade beröringen
med det erotiska strömdrag, som snuddar förbi henne, vaknar hos henne
en törst efter kärlek, som hon tycker skulle förtära henne, om den
ej stillades. Hennes förstånd grumlas af hettan i hennes känslor,
och tankarne förvirras i den hvirfvel af fantasilif, hvari hon kastade
sig. Denna fantasiens och sinnenas kärlek tillfredsställde hennes hjerta
lika litet som sötsaker stilla hungern,» och likväl hängifver hon sig
deråt, men under hånlöje öfver sin egen svaghet.
Snart nog kommer också Cecilia under fund med, att den till
en tid ganska grannlaga tillbedjaren icke hade för afsigt att bedja
henne blifva sin hustru. Hon hade sett en skärande glans i hans
ögon och ett cyniskt drag öfver hans mun, då han tillhviskade
henne de frestande orden: »ni är skapad för något helt annat än att
arbeta, Cecilia», och hon hade fasat och ilat ifrån honom, likasom
jagad af en demon. Och likväl ger hon efter för hans ömma
öfvertalande, att hon ville unna honom ett besök i hans hem, för
att de der i ro måtte komma till en förklaring. Här utspelas nu en
ytterst pinsam, om än med stor talent skildrad scen, hvilken slutar
med att Cecilia i ellofte timman rifver sig ut ur förtrollningen och
flyr.
Hemkommen söker hon förgäfves hos sig uppkalla någon
tillfredsställelse öfver att hafva betvingat frestelsen, att hafva handlat
rätt. Söndersliten till sitt inre och utpinad af ett jägtande, själlöst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
