Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte I. Januari 1887 - Elise Orzeszko, Thadeus. Bilder ur landtlifvet i Polen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4
täta, mångfärgade väfnad var husmoderns eget arbete. Ett invigdt
skådemynt af brons hängde kring hennes hals, och på hufvudet bar
hon en röd, blommig duk. Som den satt mycket långt bakut, syntes
ett bredt stycke af det svarta, öfver hjessan benade håret, tätt och
tjockt, men glanslöst och brunbrändt af solen.
Då hon redan hade iordningställt allt i sitt hushåll för sin
frånvaro, lutade hon sig ned öfver lerskålarna, som stodo i en rad pä
golfvet, och under det hon hällde mjölk i en liten spilkum, började
hon ropa:
— Thadeus, Thadeus!
Man skulle icke kunnat ana hvem detta tillrop gälde, ty hon
tycktes vara alldeles ensam i kojan. Men skenet bedrog; inom ett
ögonblick, började på en af de breda bänkar, som tjena till
sängställen i dessa boningar, en lefvande varelse att röra på sig under
en stor hög af brunaktigt lärft, som betäckte en halmbädd och en
hufvudkudde, stoppad med hö. Hans närvaro gaf sig först icke
tillkänna annat än genom ljudet af det prasslande höet och genom
rörelsen i de stora vecken pä skynket, som omvexlande svälde och
föllo ihop. Derefter höjde sig öfver bänken och skynket en svart
sky af otaliga, surrande flugor, och under skynket började två små
bruna fötter och två knubbiga barnhänder att sticka fram. I den
smala ljusstrimman, som solen kastade på bänken, syntes slutligen
ett barn, hvars första rörelse var att köra båda händerna i det
till-tofvade håret, och strax derefter hördes en, till hälften klagande, till
hälften skrattande röst ropa:
— Mamma! —
Om han icke genast hade varseblifvit modern bredvid sig,
skulle han säkerligen ha brustit ut i gråt; men som hon just närmade
sig honom med mjölkskålen i hand, beslöt han sig för att upphäfva
ett glädtigt skratt.
— Ge mej, mamma, ge mej, ge mej, —
Ni skulle ha sett honom, sittande på den med halm stoppade
hufvudkudden, nedsjunken i de tunga vecken af skynket, öfvergjuten
af det varma solljuset och omgifven af de surrande flugorna, som
alldeles betäckte honom, i det de svärmade i täta kretsar omkring
honom. Det linfàrgade, tofviga håret stod ut åt alla sidor; ögonen,
ännu fuktiga af sömnen, glänste som turkoser, och läpparne på hans
lilla rosenröda mun voro svarta som på en neger, likaså hakan och
nästippen. Dagen förut hade han nämligen under lek smort in sig
med fet och klibbig lera, som ingen aftvättat. Genom en sällsam
tillfällighet hade kinderna förblifvit orörda, och lyste nu runda och
fylliga, med morgonrodnaden^ skära färg, under solbrännan, som
betäckte dem.
Han var född viel kyndelsmessan och var nu två år och
tjugotvå veckor gammal. Afvänd från modersbröstet sedan mer än ett
är tillbaka, hängde han sig hvarje dag med alla sina krafter fast vid
skålen, som modern förde till hans mun, och särskildt i dag drack
han sin mjölk långsamt, med välbehag, i det han spärrade ut sina
små korta, tjocka fingrar, och ifrigt rörde på sitt bara knä, som stack
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
