Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte I. Januari 1887 - Elise Orzeszko, Thadeus. Bilder ur landtlifvet i Polen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7
läge, och hvarifrån man bäst kunde se det. Med hufvudet
andaktsfullt nedböjdt, gjorde Chwedora tre gånger korstecknet på sig sjelf
och mumlade någonting med låg röst, sedan lutade hon sig ned till
Thadeus och tog honom i sina armar samt lyfte upp honom mot
nischen.
— Den gode Guden, sade barnet med något litet af fruktan.
— Ja, svarade modern, gör ditt korstecken, liten!
Men som han ännu icke kunde göra det ensam, fattade hon
hans hand. och i det hon förde den från barnets svettiga panna till
dess obetäckta bröst, sade hon med högtidlig och rörd stämma:
— I Faderns och Sonens namn.
Båda stodo de ett ögonblick orörliga och betraktade bilden.
1 barnets ögon afmålade sig förvåning och nyfikenhet; Chwedoras
solbrända ansigte hade fatt: ett uttryck af ödmjuk och brinnande bön,
och under det att hon, med blicken riktad mot höjden, också
upplyfte barnet det högsta hon förmådde, bad hon, utan att tala, kanske
till och med utan att tydligt ge form åt sin tanke, den heliga Jungfrun
att taga hennes gosse under sitt mäktiga beskydd.
Det var hennes enda barn. Efter flera års äktenskap hade han
kommit som en fridens engel; ty Clemens hade börjat att visa
undseende för sin hustru, då han såg henne vara mor. Efter sonens
födelse hade det aldrig mer förefallit någon tvist emellan dem, och
all oro för framtiden var försvunnen. Af kärlek till barnet, hade
fadern svurit att aldrig mer smaka bränvin, och han hade hållit ord.
Ty våra bönder älska vanligen mycket sina barn, i synnerhet gossarne.
Plötsligen lät en mansröst höra sig helt nära:
— Håh, gå på, håh!
Denna basröst genljöd med sitt långt utdragna tillrop dallrande
i den stilla luften. Chwedora vände sina ögon från nischen och såg
ut åt fälten. Icke långt från häcken, som skiljde dessa fält från
köksträdgården, gick bakom sin plog, något framåtlutad, en stor
kraftfull bonddräng och manade på sina hästar, i det han med djup röst
höjde sitt dystra och entoniga tillrop:
— Håh, gå på, håh!
Modern och barnet igenkände Clemens. Thadeus började att
fäkta med armarne och störta sig fram mot häcken, i det han ropade;
— Till pappa, till pappa, till pappa! —
— Det går inte för sig, barnet mitt. Vi måste gå till
köksträdgården.
Hon hade ännu icke slutat uttala dessa ord, förrän redan barnets
anlete var öfversköljdt med en ström af tårar. Nyss förut lycklig
och glad som en ung fåle, som hoppar på ängen, gret han nu bittra
tårar och uppgaf sådana tjut, att sparfvarne blefvo skrämda deraf och
togo sig för att pipa och qvittra i popplarne liksom ursinniga. Det
var ett häftigt, lidelsefullt begär att få se fadern. Denna gång anlitade
icke Chwedora det talande skälet med »diahan» för att lugna sitt
barn; tvärtom öppnade sig hennes tjocka läppar till ett lycksaligt
leende, och hon tryckte hårdare till sitt bröst barnet, som skrek och
slog ikring sig med armarne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>