Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte I. Januari 1887 - Elise Orzeszko, Thadeus. Bilder ur landtlifvet i Polen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IO
blommande buskarne, ocli öfver gräsmattorna och vattnet fladdrade
otaliga skaror af gula och hvita fjärilar.
I bakgrunden af denna sköna trädgård reste sig boningshuset,
som var ganska högt, ehuru det icke bestod af mer än en våning,
och så hvitt att det i solskenet såg försilfradt ut; dess stora, breda
fönster stodo öppna, och den luftiga verandan var skuggad af yppiga
slingerväxter. Nischen i kapellet och denna stora trappa stodo midt
emot hvarandra på hvar sin sida om mellanrummet, som skiljde
dem åt, och tycktes betrakta hvarandra genom den breda öppningen
mellan lindarnes rader.
Det var icke mer än en timme igen tills tolfslaget skulle slå,
och all en juli-dags hetta hvilade tung och brännande öfver
köksträdgården. Men lifvet der utvecklade sig icke destomindre ifrigt
och driftigt hos menniskorna som hos växterna. Ett tjogtal qvinnor,
hvilkas hufvuden i dukar med lysande färger sågo ut som lika många
jättestora pioner, utspruckna i solen, voro lutade öfver
grönsaks-sängarne. Mellan hvitbetomas breda blad, mellan morötternas fina
grönska och gurkornas krypande refvor rensade de bort nässlorna,
vägvårdan, rödarfven och myn tan; och sedan de samlat ihop detta
ogräs i sina randiga förkläden, buro de det bort till ett hörn i
trädgården, der det redan fans en stor hög deraf. Rensningen och
bortbärandet af ogräset fortgick med stor flit och under en nästan
fullkomlig tystnad; likväl stod der på en liten höjd, i lindarnes
skugga, en ung karl med vaksam uppsyn, som bar namn af herr
uppsyningsmannen, och som trodde sig af sin pligt ålagd att gräla
på arbeterskorna och att uppmana dem till flit. Han gjorde det
utan vrede, ty der var ingenting att förarga sig öfver; men så snart
ban fick se två hufvuden, som närmade sig intill hvarandra, i afsigt
att prata en smula, eller tvä händer, som sjönko ned på ett randigt
förkläde, höjcle han armen och ropade med skallande stämma: Töser,
hör ni töser, inte latas! Ni oder tiden, och det är en stor synd! —
Eller också: gummor der, hollah, gummor, håll era tungor i styr!
Ni tar betaldt för ingenting! Det är en stor synd!
Man skulle ha trott att dessa qvinnors frälsning vore hvad som
mest lag honom om hjertat, ty han använde oupphörligt samma
bevekelsegrund för att egga dem till arbete. Och detta skäl gjorde
synbarligen intryck på alla dessa pionlika hufvuden, som rörde sig
i solskenet. Arbeterskornas anleten badade i svett, deras bronstargade,
ända till knäna bara ben rörde sig ifrigt bland köksväxterna, och
ogräset glesnade ögonskenligen på grönsakssängarne, under det den
bruna myllan trädde i dagen.
Chwedora arbetade som de andra, mera än rle andra kanske,
ty hon egde mer än vanlig kraft och arbetsflit. Likväl afbröt hon flera
gånger sitt arbete. Först tycktes henne det hvita huset med den
skuggiga verandan, lysande som ett silfverpalats i solstrålarne, vara
ett under öfver alla under, som hon ej kunde neka sig nöjet att tid
efter annan hänryckt betrakta. En timme förut hade tre qvinnor
kommit till verandan och stadnat der. Man kunde icke urskilja
deras drag på det stora afståndet, ej heller se hvad de voro syssel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
