Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte I. Januari 1887 - Robinson. Diktarens närvarande ställning. Julaftonstankar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26
vana att tända julljus; då vore det hög tid att släcka också de
symboliska tecknen.
En hval- känner innerst, att hvad Jesus menade med sin oroande
bild var: det verksamma medvetandet af broderskap mellan alla
menniskor.
Det har vaknat. Men de första faktiska rönen deraf äro
förfärliga. De kunna ej vara annat. Efter så många tusen års förande
af afvog sköld mellan syskon — mellan folk och folk, mellan religion
och religion, mellan gammal och ung, mellan man och qvinna,
mellan lagskipande och omyndige, mellan innehafvare och behöfvande,
— ol — det är blott alltför lätt att fatta: när plötsligt sköldens
■rätsida, kärlekens och billighetens sida visas, så känna sig ovana
ögon bländade, och första jämförelsen mellan de två i grund
motsatta uppfattningarna af vårt naturenliga förhållande till hvarandra
vållar — begripligt nog — fler förbannelser än välsignelser.
De vise utgöra alltid fåtalet. Blott ändringar inom smärre
områden af det myckna förvända i samhällenas vanor och tänkesätt
kommer man under egen lifstid att få vara med om. Och att lefva
förhoppningsfull samman med hela sitt slägte, framtidens mensklighet,
trots vissheten om att barn och barnbarn ännu hafva gränslöst
mycket bittert att genomlida, läres ej med ens.
Verksamhet för vägrödjandet åt de väntade, bättre tiderna och
för mildrandet af egna och andras svårigheter under de ännu dåliga
tiderna, är det enda medlet mot pessimism. Men hvilken är, särskildt,
diktarens ställning i trängseln af all denna, ifriga verksamhet r
Diktaren ser af naturen för långt för att obetingadt omfatta
någon af de gängse utopierna, för att tro på något universalmedel
eller våga undantränga alla tillfälliga lindringsförslag, alla partiela
reformer i afvaktan på en allt nyskapande omhvälfning.
Den enda universalrevolution han kan vara med om, är
sanningskärlekens revolution. Diktaren gläder sig åt, han uppmuntrar den
jämförelsevis lyckligt lottades godsinta deltagande för och hjelpsamhet
mot den vanlottade. Men han fordrar tillika, att den förre i viss
mån dervid blyges för sin undantagsställning, vare sig som
lagstiftare, arbetsgifvare, eller allmoseutdelare m. m. Och han djerfves
icke att lemna denne gynnade ostörd qvar i den gamla hedniska
föreställningen, att hans undantagslott, hans uppdrag att tillsvidare
vara förvaltaren äfven af den andres rätt, ställer honom sjelf närmare
all god gåfvas gifvare, än den står, hvars rätt är åt honom tillfälligtvis
öfverlåten.
Diktarens naturliga arbete i denna tid är arbetet på att göra
de gynsamt stälda menniskorna mera allvarligt blygsamma, och de
ogynsamt stälda mera förhoppningsfulla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
