Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte II. Februari 1887 - Lotten von Kræmer och hennes diktning - Sof - Den vilseförda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Din fogel, din ensliga lilla,
Ej mera förmår;
De toner han lärde att drilla,
Ack, ingen förstår.
O, moder, o, låt mig få ila
Till skyddande bo,
Som förr vid ditt hjerta få hvila,
Få hvila i ro!»
Den vilseförda.
,®fon kom med hjertat så gladt, så lätt.
Till hufvudstaden hon tagit biljett.
Ur hucklet två röda kinder lyste,
En blick så klar och en mun som myste.
I Stockholm», så skrifver ’Cha;lotte’, hennes vän,
På dans får du komma, på bröllop sen».
Så bjert ser hon allt i den kulna dimma,
Som såge hon kyrkor i julljus glimma!
Nu saktar sig tåget, det sänder ett skri.
Hon blickar omkring sig så stolt, så fri.
»Kom blott», bad ju vännen, »du ej skall rädas,
På herrskapsvis får du bo och klädas».
Hvad menskovimmel! Hvad sorl och larm!
Men ingen räcker henne sin arm.
Hon tänker på hemmet, den stillsamma ängden,
Der fram hon nu förs med den böljande mängden.
Så tillitsfullt med en vänlig nick
En vandrare spörjer hon till — han gick.
Der kommer en annan: Hvar skulle hon hamna?
Hvar får hon sin kära väninna väl famna?
En tredje nalkas. Hvart vill hon hän,
Så ensam, så ängslig, så vacker, så vän?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
