Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IOO
»Ja, publik — menniskor, som känna med mig, tant Änne Marie.»
Grefvinnan log: »En sådan publik får du aldrig. När man hör
dig, skulle man vilja säga, att det är en intelligens, som sjunger
så stor, så ljus, så fri är sången, men du saknar glöd.»
»Jag?*
»Ruth, tror du, att jag skulle säga det, om jag icke kände, att
det är sant. Din röst har innerlighet, men den har icke lidelse, icke
detta mäktigt brinnande, som går en i blodet och väcker hänförelse.
Det skulle aldrig, aldrig blifva — jag vore frestad att säga ’val
frändskap’ mellan publiken och dig.»
»O — ibland tycker jag, att lifvet strålar igenom mig som eld.
Om jag finge sjunga för dem i sådana ögonblick, tant Änne Marie.
»Och kylas — ty du kyles så lätt, barn. Tänk dig bara, om
de icke kunde förstå dig, om de ville höra blodets röst, der du
sjunger med själens, du, som inte ens ger hela din själ. Tänk dig.
att du gaf det bästa du kan gifva, det skäraste, jungfruligaste inom
dig, och att du dock icke kunde röra publiken som en publik vill
röras — tänk dig det, Ruth, och säg mig: när du möter något
osympatiskt, drar det sig då icke som frost genom alla dina tankar,
och blir du icke kall och stel och otillgänglig? Om du stode inför
en publik i ett sådant ögonblick, hvad tror du då, att du hade att
ge? Intet.»
»Det fins mer inom mig än någon menniska anar —>
»Mod också, Ruth? Det modet att strida för en kallelse, som
måste vara främmande för ditt innersta jag — känslo-aristokraten i
dig, — och mod att strida ensam, ty hvarken onkel eller jag skulle
vilja — hjelpa en Bjelke upp på scenen.»
—- —- — — Nej, hon hade icke haft det modet, mod att säga:
plats för min vilja, och att tränga de andras tillbaka — mod att gå
till målet, ensam och fattig, med blind underkastelse för den konst,
soui fordrade offer.
Hon hade dröjt qvar bland veka vanor i detta lugn, som smekte
hennes svaghet. Likgiltig, förnäm och sluten, rörde hon sig i de
tysta rum, der hennes lätta gestalt gled mellan sidendraperier, som
dämpade bullret från landsväg eller gata och som nästan qväfde
ljudet af hennes violinklirjgande stämma — qväfde det i lena
silkes-våder — så stilla som om en mjuk hand lagts öfver hennes läppar.
Det var tider, då hon alls icke ville sjunga och nästan icke tala.
Med en hård blick i sina mörka ögon rufvade hon på en enda
tanke, ett enda hvarför, tills det kom dagar, då allt det lätjefullt
veka, som hvälfde på djupet af hennes sinne, vaggade öfver hennes
tankeverld som det mjuka skummet öfver hafvet Och som om själ
och sinnen domnat bort inom henne, gled hon drömlös, halfmedveten
ned i en hvila, som hade någonting af dödens kölcl. Hon sörjde icke,
hon saknade icke: lugnet, rikedomen omkring henne var henne nog
–— Men fick hon händelsevis höra den musik ,hon älskade
eller ett par ord om den konst hon trodde sig ha svikit —- då reste
hon sig som från de döda. Alla nerver spändes, blodet gick i
böljor, och det var som om hon fått igen sin själ.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
